I ledaren Högskolans moment 22 (UNT, 31/5) förs ett resonemang om lärarutbildningens dödläge. Ledaren liknar situationen vid en ond cirkel där lärarutbildningens låga antagningspoäng bidrar till att sänka yrkets status, vilket sedan resulterar i ännu lägre antagningspoäng. Utbildningsminister Jan Björklunds (FP) lösning är att underkänna högskoleresultat för att försöka höja standarden bland lärarutbildningens ansökanden. UNT:s ledare menar dock att frågan måste angripas i ett större sammanhang. Högre krav på förkunskaper är bara en del av lösningen. Så, hur ska kvaliteten upprätthållas och hur ska den onda cirkeln brytas?
Vi som lärarstudenter vid Uppsala universitet vill belysa att det inte är studenternas bristande förkunskaper som är problemet, utan universitets val att inte bryta cirkeln. Om det nu är en stor andel lågpresterande studenter som antas till lärarutbildningen, hur kommer det sig då att studenterna klarar av fem år på universitet?
Det lämnar oss med två möjliga alternativ: antingen är inte gymnasiebetygen representativa för en människas förmåga, eller så släpper universitet igenom godtyckliga arbeten. Antagligen är svaret en kombination av de båda alternativen. Det är därför relevant att ifrågasätta varför lösningen alltid stannar vid antagningen. Har inte universitet ett ansvar i att utbilda de studenter som påbörjar utbildningen?
Vi, som blivande svensklärare, kan ge exempel från den undervisning som vi har deltagit i vid universitetet. Ansvaret för svensklärares ämnesutbildning är uppdelad mellan två institutioner som ska svara för ämnets karaktär: Litteraturvetenskapliga respektive Nordiska institutionen.
Efter fyra terminer vid dessa två institutioner har vi uppmärksammat att studenters språkliga fel inte korrigeras. Arbeten godkänns trots språkliga brister.
Det här problemet har tidigare påtalats av Historiska institutionerna vid Linköpings och Uppsala universitet (Våra studenter kan inte svenska, UNT, 2/1), men bör betraktas som än värre när det drabbar utbildningen för svensklärare.
Hur ska en student vars texter innehåller särskrivning, hybridstycken, ofullständiga meningar samt syftningsfel kunna uppnå kriterierna för ett gott språkbruk samt rätta och upptäcka fel i en elevtext? Vad ska dessa blivande lärare undervisa sina elever om i svenskämnet?
Det ska förtydligas att det inte är vilka studenter som kommer till lärarprogrammet som är problemet. Det är institutionerna som inte ska låta studenter gå vidare i utbildningen om kunskaperna i ämnet inte är tillräckliga. En anledning till att studenter godtyckligt godkänns kan vara det ersättningsbelopp som institutionerna erhåller per student som klarar sina studier (”Så styr vinsttänkandet också inom högskolan”, DN, 2013-06-03).
Många underkända elever kan betyda ekonomiska problem. Men, oavsett av vilken anledning texter, uppgifter och uppsatser godkänns bidrar det till att cirkeln upprätthålls.
Visst är det viktigt att duktiga och ambitiösa studenter söker sig till lärarutbildningen, men det är minst lika viktigt att utbildningen ansvarar för och tar hand om de studenter som antas.
En ny lärarutbildning, ett nytt högskoleprov eller en lärarlegitimation bidrar inte till en starkare profession, men en utbildning som vågar underkänna kan göra det.
Att våga underkänna handlar inte om att såga studenter. Att våga underkänna handlar om skyldigheten att lära studenter det som utbildningen och yrket kräver. Flytta fokus från att höja antagningspoängen till att förändra de normer som just nu styr utbildningen. På det sättet kommer antagningspoängen att stiga naturligt.
Bryt upp, bryt upp. Den nya cirkeln gryr.
Tina Kenttä
lärarstudent vid Uppsala universitet
Therese Larsson
lärarstudent vid Uppsala universitet
UNT 14/6 2013