En undersökning gjord 2010 visar att svenska elevers kunskaper i matematik har minskat under de senaste tre åren och att Sverige placerar sig internationellt på en genomsnittlig nivå på plats 25, strax efter Polen. I naturvetenskap ligger svenska 15-åringar under genomsnittet. Länderna som placerar sig i topp är Kina (Shanghai) följt av Singapore, Hongkong, Sydkorea, Taiwan och Finland. I Shanghaiprovinsen nådde 27 procent av eleverna upp till den högsta nivån, medan motsvarande andel i Sverige är två procent, det vill säga 13,5 gånger sämre!
Enligt en rapport från Skolverket om elever med utländsk bakgrund födda i Sverige, når 30 procent inte upp till en grundläggande läsnivå. När det gäller elever med utländsk bakgrund födda utomlands, är motsvarande siffra 48 procent. Detta är att jämföra med infödda elever, där andelen är 14 procent.
Anledningen synes vara bristande undervisningsresurser i svenska språket som också medför att en betydande andel av ungdomar som inte klarar inträdeskravet eller hoppar av efter första året på gymnasieskolan, i stället blir arbetslösa och glider in på brottsbanan. Sverigedemokraterna vinner röster när de kan peka på att brottsstatistiken visar att det finns en överrepresentation på cirka 1,5 gånger med ungdomar av utländsk bakgrund, och ser man till allvarligare våldsbrott är överrepresentationen trefaldig. Det sagda matchar ovan nämnda förhållande mellan inföddas och utländskföddas läsnivå!
En plats på en ungdomsanstalt kostar cirka 6 000 kronor per dygn, eller 2,16 miljoner kronor per år. Med detta belopp kan man anställa sju lärare som var och en kan undervisa på heltid var sin grupp med fem svaga elever, totalt 35 elever.
Om endast tre av dessa ungdomar räddas från brottsbanan gör staten en vinst på: 3 x 2,16 = 6,48 miljoner (anstaltskostnader för tre ungdomar) minus 2,16 miljoner (lärarlöner för sju lärare) = 4,32 miljoner kronor per år beräknade på stödundervisningen för dessa 35 elever. Härav framgår att de styrande politikernas snålhet bedrar visheten!
Det sagda kan konfronteras med Allianspartiernas löften och kritik beträffande den så kallade socialdemokratiska flumskolan, som användes som valfläsk under de senaste valkampanjerna.
Nu har det gått drygt fyra år sedan alliansen fick makten och man kan konstatera att högerpartierna är lika goda kålsupare som vänstern. Ovan nämnda försämrade elevkunskaper har sina rötter i läraryrkets förslummande, då samtliga regeringar från vänster till höger har medverkat till att detta yrke inte längre är intressant att välja eller utöva. För få väljer läraryrket och bland dem som går utbildningen hoppar en tredjedel av.
Under 70-talet och tidigare var adjunkternas löner riktmärket för riksdagsledamöternas löner. I dag tjänar en gymnasielärare hälften så mycket som en riksdagsledamot. Lärarbehörighet är inget krav och skolorna får anställa billigare obehöriga lärare om det inte finns några behöriga sökande. Obehöriga lärare kan lätt få en ”dispens om behörighet” och det finns inte något seriöst krav eller koll på en ny annonsering av deras tjänster eller av tjänster som är tillsatta med obehöriga lärare. Lärarnas rekrytering och löner bestäms av skolornas ledning i samarbete med facket. Det vill säga inte som förut med hänsyn till lärarnas strikt beräknade meriter eller så kallade poäng, däremot oftast i relation till deras kontakter med facket eller med skolans ledning. Det sker inte heller några inspektioner eller examina för fastställning av lärarnas lönegrad.
Förut fanns det i Sverige trygga så kallade ”ordinarie lärartjänster” som har avskaffats för att lärarna ska kunna avskedas utan problem vid arbetsbrist. På gymnasier kan lektorer få en högre lön än andra lärare, men skolorna är snåla och undviker att etablera lektorat och på så sätt försämras undervisningskvaliteten ytterligare.
Ökningen av antalet privata skolor och elevens frihet att välja skola medför en hårdare konkurrens som gör att lärarna måste locka elever genom att sänka kraven och sätta högre betyg för att inte bli arbetslösa.
Gymnasieutredningen Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola (SOU 2008:27) föreslår inte några reella höjningar av resurser till lärarlöner och lärartäthet. Nyligen meddelades att regeringen satsar 19 miljoner kronor på en ”informationskampanj” som ska visa på arbetet med att stärka skolans kunskapsuppdrag och på satsningar som görs för att skapa karriärmöjligheter för lärarna.
Med andra ord, i stället för påtagliga lönehöjningar blir det en billigare reklamkampanj som ska locka naiva studenter till att välja läraryrket.
Sverige hamnar i bottenskiktet på OECD-listan över lärarlöner. För att nå upp till Tysklands nivå skulle lärarnas löner behöva höjas med 63 procent. Enligt en OECD-rapport från 2008 hamnar Sverige på plats 29 av 32, om man ser till hur stor del av den totala kostnaden för skolan som är lönekostnad. I samma Oecd-undersökning, där man har jämfört lärarlönerna i 32 europeiska länder med hänsyn tagen till levnadskostnadsindex, hamnar industrilandet Sverige på en föga smickrande 24:e plats, på samma nivå som Slovenien, strax före Tjeckien. Då svenska elevers kunskaper i matematik också ligger på en genomsnittlig nivå på plats 25, närmast efter Polen, kan man observera en slående likhet med lärarlönernas placering. Ordspråket ”sådan herre sådan hund” passar som utmärkt förklaring till orsak-verkan-sammanhang i detta fall. Följden kan bli att Sverige i framtiden också hamnar på 25:e plats i utvecklingen bland Europas länder.
Det är dags att politikerna vaknar till och inser att dagens skola med obehöriga och underbetalda lärare medför dåliga resultat för landets utveckling.
Allt detta med tanke på att man lätt kan förknippa topplaceringen i naturvetenskapliga ämnen av östasiatiska elever med deras hemländers ekonomiska framgång. För att inte tala om den ökade brottsligheten bland det stora antalet arbetslösa ungdomar i Sverige som kostar mångdubbelt mer än utbildningsinsatserna, vilka i stället skulle ge dem chansen att få ett arbete.
Mihai Iovanescu
senior gymnasielärare
UNT 15/2 2011