I dag går frågan om lågprisflyg på Ärna in i ett avgörande skede. Miljödomstolen håller syn på flygplatsen, som led i domstolens prövning av de överklaganden som lämnats in avseende Miljöprövningsdelegationens beslut att medge lågprisflyg på Ärna.
Den lokala miljöpåverkan är betydande, så det är naturligtvis en viktig del av prövningen att detaljerat studera lokala förutsättningar.
Men det är lika viktigt att miljödomstolen beaktar regionala och globala miljöeffekter av utökad flygverksamhet, och inte gör samma misstag som Miljöprövningsdelegationen, det vill säga att utifrån tidigare praxis konstatera att sådana effekter i princip ligger utanför prövningens ramar.
Förhållningssätt vid tidigare tillståndsprövning måste vägas mot såväl nya vetenskapliga rön som ny lagstiftning. Omfattningen av den globala uppvärmningen har inte varit vedertagen kunskap när tidigare praxis för prövning av flygverksamhet vuxit fram, och Miljöbalkens nuvarande formuleringar slår väldigt tydligt fast att även klimatfrågan måste hanteras i all miljöprövning. En rimlig slutsats av Miljödomstolens måste därför vara att, i enlighet med det stora antal överklaganden som lämnats in, vidga prövningen till att även innefatta klimateffekter och därför upphäva miljöprövningsdelegationens beslut.
Sökande har å sin sida hävdat att införandet av utsläppsrätter även för flyg innebär att klimatfrågan hanteras separat och därför inte skall vara en del av miljöprövningen. En sådan argumentation är felaktig.
Miljöprövning utifrån Miljöbalken måste baseras på den faktiska miljöpåverkan en verksamhet har, om ekonomiska styrmedel medför att en verksamhet miljöanpassats är det självklart en fördel, men blotta införandet av ekonomiska styrmedel innebär inte att en miljöprövning inte behöver genomföras. Och det system med utsläppsrätter som finns fungerar inte, eftersom de samlade utsläppsrätterna vida överstiger de utsläppsminskningar som är nödvändiga att klara.
Flygindustrin kan glatt köpa utsläppsrätter från andra branscher och öka de egna utsläppen, utan att det sker någon kompensation i form av verkligt minskade utsläpp på annat håll.
Miljödomstolen behöver emellertid inte ens ta fasta på den faktiska påverkan som ökad flygverksamhet på Ärna skulle leda till, utan kan anta ett rent formalistiskt perspektiv angående den bristfälliga miljökonsekvensbeskrivningen som Försvarsmakten låtit upprätta. Miljöbalken slår i 6 kapitlet tydligt fast:
3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som den planerade verksamheten eller åtgärden kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.
Det är många av dessa krav som helt har förbisetts hittills i prövningen. Den fulla klimatpåverkan verksamheten skulle medföra har inte alls hanterats. Bullertörningar har förvisso hanterats, men det är inte den faktiska bullerspridningen som redovisas i miljökonsekvensbeskrivningen (MKB:n), utan en schablonartad bullerspridning.
Dagens syn på Ärna är inte heller tillräcklig för att utröna hur bullerstörningen kan vara när den är som värst, eftersom bullerspridning i högsta grad påverkas av väderförhållanden. Inte ens kravet på att beskriva hur verksamheten påverkar hushållningen med mark har MKB:n lyckats hantera. Att stora markområden binds upp, på grund av bullerstörningen, är onekligen något som försvårar en långsiktigt bra utveckling av Uppsala.
Men det kanske allra tyngsta argumentet för miljödomstolen att tillgripa är Miljöbalkens krav på att en MKB ska innefatta en redovisning av alternativa platser och en motivering till varför just sökta plats är den som ger minst negativ miljöpåverkan.
Här har Försvarsmakten endast anfört att Uppsala flygplats från ett allmänt bullerexponeringsperspektiv är fördelaktigt lokaliserad och att det inte finns några tydliga indikationer på att andra vattenrecipienter är så mycket mindre skyddsvärda än Fyrisån.
Inget av dessa påstående beläggs med någon vetenskaplig jämförelse. Miljöbalkens lokaliseringsprincip säger att den mest lämpliga platsen för en miljöstörande verksamhet ska väljas. Men det har hittills under miljöprövningen inte funnit några förutsättningar att bedöma vilken som är den mest lämpliga platsen, och denna brist kan inte heller dagens syn på Ärna råda bot mot.
I brist på relevant jämförelsematerial går det ändå att konstatera att det finns många fördelar om den sökta verksamheten i stället placeras på Arlanda, dit det finns effektiva kollektivtrafiklösningar för såväl resenärer som personal och där flygbränsletransporterna åtminstone inte behöver ske med tankbilar genom tätbefolkade områden.
Oavsett vad miljödomstolen nu kommer fram till är det regeringen som ska fälla avgörandet. Erfarenheten från tidigare borgerliga regeringars hanterande av miljöprövningar i förhållande till miljölagstiftningen är inte positiv. Förhoppningsvis är följsamheten gentemot den av riksdagen beslutade Miljöbalken nu större!
Niclas Malmberg (MP)
UNT 25/1 2011