Under den storsvenska nationalismens guldålder på 1800-talet och framåt plundrades det samiska kulturarvet och fördes till nationalmuseerna i Stockholm. Samiska skallar grävdes upp och fördes bort för ”vetenskapliga” studier i Uppsala. Här lades grunden för det Rasbiologiska institutet på 1900-talet. Fokus lades på finnar, romer och samer, de lägst stående grupperna enligt den tidens samhällssyn.
Även om vi kanske skäms lite, men bara lite, över detta idag, vill vi gärna se det som något som ligger långt tillbaka i tiden. För dem som drabbades, ligger det tyvärr bara alltför nära i tiden, vilket den aktuella debatten om registreringen av romer bara alltför tydligt visar.
Men den plågsamma och byråkratiska långsamhet som präglat diskussionen om att återföra främst samiska föremål som rövades bort tillbaka till den samiska världen, visar fortfarande att staten rent instinktivt upplever sig ha ett slags ägande-/dispositionsrätt till minoriteternas kulturarv.
I dagarna har vi nu ett lysande exempel på att detta inte alls bara är historia. I Umeå ligger Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet (Daum). Vid Daum finns det mesta av det arkivmaterial i ljud och text som avser meänkieli (Tornedalsfinska) och samiska. En fantastisk kulturskatt som under mer än hundra år samlats in i norr och dokumenterats av otaliga entusiastiska människor, som sedan deponerat detta vid Daum.
För en del år sedan inordnades Daum i Institutet för språk och folkminnen med huvudkontor i Uppsala. Institutet har satts på svältkost av nuvarande kulturminister och inte kompenserats för de nya uppdrag regeringen ålagt det. Kulturministern behöver ju alla pengar som går att uppbringa till att rusta upp Kungliga Operan i Stockholm till en beräknad kostnad av 2 miljarder kronor. Ett sparkrav har lagts på Institutet på 10 miljoner kronor. Felräkningspengar i Operaprojektet, men det senare ligger ju i Stockholm och kan lägga ministerns namn till historieböckerna!
Lyhörd sin uppdragsgivare vill nu ledningen för Institutet lösa sina budgetproblem genom att lägga ned Daum och flytta samlingarna till Uppsala. Anlitade konsulter lämnar inga alternativ till att lösa Institutets inre problem – till exempel att flytta det närbelägna Språkrådet från Stockholm till Uppsala. Och då finns ändå önskemål generellt från staten att flytta ut statlig verksamhet från Stockholm, där bland annat lokalkostnaderna är som högst.
Konsultens enda förslag att lägga ned Daum och flytta arkivmaterialet till Uppsala visar på hur konsultmarknaden fungerar i dag. Inget eget tänkande, utan bara en snygg paketering av det som uppdragsgivaren ville från början. Så bökigt att ha personal och verksamhet så långt bort som i Umeå! Ett rent beställningsarbete.
Som av en händelse är det just de grupper det storsvenska samhället en gång – bara då? – såg ned på, som numera erkänts som Sveriges historiska nationella minoriteter. Den nya Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk från 2010 föreskriver, att myndigheter har skyldighet att samråda med berörda minoriteter i frågor som berör dem. I det här fallet har Institutet närmast i rent lagtrots struntat i detta.
Närmast ansvariga ministrar, kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (M)och integrationsminister Erik Ullenhag (FP), betecknar det som nu sker som en ”intern organisationsfråga”. Kanske det, men den får stora konsekvenser för de berörda minoriteterna.
Egentligen ett solklart fall, där Institutet borde samrått med samer och tornedalingar. Och den aktuella debatten om registreringen av romer borde ge dessa ministrar något att tänka på vad gäller minoriteternas tilltro till företrädarna för det storsamhälle, som fram till i dag betraktar dem som sin dispositionsrätt.
Vad är det som gör att företrädare för statsmakterna än i dag betraktar de nationella minoriteternas kulturarv som statlig egendom, som man kan behandla som man vill i ett internt organisationsperspektiv?
Lennart Rohdin
Norrtälje
f d riksdagsledamot (FP) och statssekreterare
UNT 12/10 2013