Till hösten 2013 var antalet förstahandssökande 64 för spanska, 33 för franska och 17 för tyska. Inför våren 2014 är siffrorna än sämre. Antalet för spanska är 38, för franska 14 och för tyska bara tre sökande i hela landet. Samtidigt rapporterar Skolverket att andelen utfärdade legitimationer är låg och medelåldern hög bland verksamma språklärare.
Nu brådskar det med att se över språklärarnas anställningstrygghet och arbetsvillkor. Sker inte det spelar det ingen roll vilka politiska beslut man fattar för att stärka skolspråken. Det kommer inte att finnas språklärare som kan bedriva undervisningen.
Det är väl känt att ämneslärarna länge sett försämringar när det gäller lön, frihet, ansvar och status. Men det finns utmaningar och brister som är specifika just för lärare i moderna språk. I Lärarnas Riksförbunds rapport Språk på Sparlåga från 2011 framträder en problematisk bild: lärare som tvingas undervisa flera språk eller stadier i samma grupp och brist på utbildning och fortbildning. 2012 genomförde Sydsvenska Handelskammaren en undersökning som visade att språklärare i högre grad än andra ämneslärare är missnöjda med yrkesval, fortbildning och arbetsvillkor.
Den nya undersökning, Språket är framtiden, som Lärarnas Riksförbund presenterar i dag, fördjupar bilden. Till det som tidigare framkommit får läggas att elevernas inte får den undervisningstid som krävs för god måluppfyllelse.
I år har det också visat sig att behörighetsnivån är alarmerande låg hos lärare i moderna språk. Färre än var fjärde gymnasielärare har rätt behörighet. Det här innebär ett stort behov av fortbildning, men det är ett behov som inte tillgodoses. Våra medlemmar vittnar om att de fortbildar sig på egen tid och på egen bekostnad – eller inte alls. Samtidigt som kraven på realia-innehåll i språkämnet ökat har även de tidigare vanligt förekommande kurserna och språkresorna till målspråkslandet dragits in. Det här drabbar språkämnet hårt. Språk är en färskvara som kräver ständigt underhåll.
Varför är det mindre attraktivt att bli lärare i moderna språk än i övriga ämnen? En viktig orsak är osäkra arbetsvillkor. Arbetsmarknaden är förutsägbar för de flesta lärare. Den är det inte för lärare i moderna språk.
Eleverna väljer mellan tre språk i grundskolan och många fler på gymnasiet. Val som påverkas av trender, kompisar och media snarare än av samhällets behov.
I fjol aviserade Utbildningsdepartementet planer på att införa kinesiska som ett fjärde språk i grundskolan. Redan informationen ökar osäkerheten. Kommer det att erbjudas fyra språk i grundskolan i framtiden? Om inte – vilket språk faller bort?
Något som ytterligare försämrar språklärares trygghet är språkens särställning som valbart ämne i den obligatoriska skolan. Många lärare väljer att lägga ribban lågt för att inte förlora elever och i värsta fall sitt tjänsteunderlag. Det finns också all anledning att tro att språkens särställning har bidragit till att sänka språkens och språklärarnas status.
På gymnasiet förvärras läget av en förändring i meritpoängssystemet som, även om det blivit populärare läsa ett tredje språk, gjort det mindre attraktivt att fördjupa sig i språk. Därigenom, och genom att många huvudmän struntar i att erbjuda humanistiskt program, har språkens ställning på gymnasiet försvagats.
Språkvalet bör regleras så att det igen kan framstå som ett tryggt val att bli språklärare. Signalen från samhället måste vara att språkstudier är värdefulla för både individ och samhälle. För lärarnas anställningstrygghet och för att samhällets och näringslivets behov av språkkompetens ska fyllas krävs även en starkare styrning av språkvalet med en jämnare fördelning mellan de språk som erbjuds. Viktigt är också att stärka förutsättningarna. Avarter som blandade eller onormalt stora grupper måste bort, undervisningstiden bör regleras och språklärarnas rätt till kvalitativ, behovsstyrd fortbildning och till regelbunden kontakt med målspråkslandet bör säkras.
Men minst lika viktigt är att alla vi som berikats av att lära oss många språk förmedlar och sprider den rikedom, frihet och de vidgade referensramar språkkunskaper ger. Ansvaret för våra attityder och för hur vi rustar våra barn för framtiden vilar inte bara på våra makthavare. Det ansvaret delar vi alla. Ludvig Wittgenstein formulerade det så här: ”Mitt språks gränser är min världs gränser”. I dag begränsas våra barn av allt färre fysiska gränser. Låt oss se till att de inte hålls tillbaka av språkliga begränsningar.
Helena von Schantz
ordförande för Språklärarnas riksförbund (tidigare LMS)
Bo Jansson ordförande Lärarnas Riksförbund
Larz Blomqvist ordförande Lärarnas Riksförbunds forum för engelska och moderna språk
UNT 9/11 2013