På den internationella kvinnodagen nyligen glömdes en grupp kvinnor bort: de ensamstående mödrarna. Det kanske inte är så sexigt att diskutera levnadsvillkoren för ensamstående (kvinnliga) föräldrar med låga inkomster, men detta är en grupp som hamnat rejält på efterkälken i dagens Sverige. Visserligen har intressegruppen Makalösa föräldrar gjort ett gott stycke arbete och 2010 fått priset som årets lobbyist, men den har inte särskilt stora resurser. Den har till exempel knappast råd att bränna 100 000 kronor på ett torg i Visby för att få uppmärksamhet.
Jag vill alltså tala om fattigdom. Det är visserligen knappast fråga om människor som svälter, men däremot om den ganska stora grupp som inte har råd med vad de flesta av oss skulle se som skälig levnadsstandard.
En särskilt utsatt grupp är barn till ensamstående föräldrar som enligt Rädda Barnen löper tre gånger större risk än andra barn att vara fattiga. Fyra av fem av dessa barn är folkbokförda hos sin mamma.
Som jag visar i min kommande bok Systemskifte? slog 1990-talets nedskärningar särskilt hårt mot denna grupp. För ett typhushåll med en ensamstående förälder och två barn har familjestödens värde urholkats kraftigt sedan 1995. Om underhållsstödet och barnbidraget hade följt prisutvecklingen, och om inkomstgränserna för bostadsbidraget hade följt löneutvecklingen skulle stödet till typfamiljen, enligt beräkningar av Swedbank, år 2010 varit 844 kronor högre per månad. De ensamstående mödrarna har vidare i mindre utsträckning än andra grupper kunnat ta del av de ökade reallönerna under det sista årtiondet eftersom de har en svagare anknytning till arbetsmarknaden.
I budgetpropositionen annonseras dock att regeringen avser att återkomma med ett förslag om att 2012 höja det särskilda bidraget i bostadsbidraget med 350 kronor per månad för ett barn, med 425 kronor för två barn och med 600 kronor per månad för tre eller fler barn. Det är en bra början, men mycket talar alltså för att vi behöver gå längre. I alla fall om vi har den ganska lågt ställda ambitionen att återställa stöden till det värde de hade i början av 1990-talet.
Bostadsbidragen har sedan dess till exempel reducerats till den grad att många hushåll med rätt till socialbidrag enligt Boverket inte är berättigade till bidrag.
I princip vore det bäst att höja barnbidraget som är ett universellt system. Men när nu bestämda grupper har halkat långt efter skulle det förmodligen bli alltför dyrt. Därför är det lämpligare att höja bidragen som går till låginkomsttagare. Inkomstprövade bidrag har dock vissa problem, till exempel påverkar de incitamenten att arbeta negativt. Detta är ju någonting som upptar den nuvarande regeringen mycket.
Därför är mitt förslag att sänka avtrappningen av bostadsbidraget från nuvarande 20 procent, till exempel till 15 procent. Det skulle dels innebära att fler låginkomsttagare blev berättigade till bidraget och fånga upp grupper som i dag i stället får det stigmatiserande socialbidraget. Samtidigt skulle det sänka kommunernas socialbidragsutgifter.
Den grupp som skulle övergå från social- till bostadsbidrag skulle vidare få kraftigt ökade incitament att arbeta. Men förändringen skulle också ge större incitament till många deltidsarbetande att arbeta mer.
Vi bör dock inte nöja oss med att ”bara” göra någonting åt dagens problem med fattiga barnfamiljer. Problemen riskerar nämligen då att snart återuppstå.
Barnfamiljerna har inte samma starka företrädare som till exempel pensionärerna, och riskerar därför att komma till korta när prioriteringar genomförs.
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein lanserade nyligen förslaget att låta föräldrar till små barn förfoga över extra röster vid de allmänna valen. Vi delar problembild, men jag skulle personligen föredra att i stället, som i Österrike, sänka rösträttsåldern till 16. Vidare bör värdet på barnbidraget, underhållsstödet och bostadsbidraget liksom garantipensionen följa prisutvecklingen (det vill säga indexeras). I Systemskifte? visar jag att program som saknar indexering ofta skärs ned mer än andra. Om inget beslut fattas så urholkas nämligen värdet på sådana bidrag över tid, varigenom regeringen sparar pengar utan att behöva stå till svars för nedskärningen. Det är ett demokratiskt anständighetskrav att besparingar på stöd till resurssvaga grupper inte, som bostadsbidraget sedan 1995, genomförs i smyg.
Anders Lindbom
professor i statsvetenskap
Uppsala universitet
UNT 27/3 2011