Vi har en märklig syn på ålder i Sverige. Allt för ofta slarvar vi bort äldre människors kompetens och många äldre vittnar om hur de utsätts för diskriminering i vardagen. Vi ser hur äldre personer får sämre behandling i vården, inte av medicinska skäl utan på grund av sin ålder. Det finns också banker, telefonbolag och andra som helt avfärdat äldre som kunder.
Sedan den 1 januari 2013 har vi utvidgat förbudet mot åldersdiskriminering i diskrimineringslagen. Nu omfattar lagen inte bara arbete och utbildning, utan även hälso- och sjukvård, varor och tjänster, socialtjänst och bostäder för att nämna några områden.
Vi måste förändra synen på äldre i samhället. Men allt går tyvärr inte att lagstifta bort. Bakom åldersdiskriminering ligger det vi brukar kalla ålderism, det vill säga negativa attityder mot äldre.
Till att börja med kan vi byta orden äldre och gamla till årsrika. På så sätt understryker vi värdet av den kunskap och livserfarenhet människor som kommit upp i åren förvärvat.
Sveriges befolkning blir allt äldre och över 1,7 miljoner svenskar är äldre än 65 år. Det är viktigt att årsrika människor ses som den resurs de faktiskt är i samhället och inte som en belastning. Med en stigande medellivslängd och en förändrad demografisk situation behöver arbetslivet förlängas.
Vi måste därför undanröja de hinder som finns för årsrika människor som vill och kan fortsätta arbeta också efter 67 års ålder.
För det krävs åtgärder som ger årsrika möjligheter att bidra utifrån var och ens förutsättningar och förmågor.
Fler och fler vill också arbeta längre, men möter olika hinder i regelsystem, avtal och i arbetslivet. Många av dessa hinder är onödiga och bör tas bort. Alltför få företag satsar i dag på fortbildning av årsrika medarbetare. Många kan tänka sig att jobba längre, men alla vill inte arbeta heltid. Företag bör titta på olika flexibla lösningar så att kompetens kan tas tillvara. 65 får inte blir en imaginär stupstock.
När man ser på vilka det är som arbetar till hög ålder är det i stor utsträckning egna företagare, konstnärer, skådespelare och andra med fria yrken. Gemensamt för alla är att de har kul på jobbet och ofta kan de själva bestämma över hur de lägger upp sitt arbete. Alla har inte den förmånen, men fler måste erbjudas den möjligheten.
Vi tycker därför att det bör utredas hur arbetsgivare, framförallt i det offentliga, ska kunna bli bättre på att anpassa arbetstider och arbetsplatser för att passa årsrika medarbetare med god kompetens.
Årsrika människor är även en ovärderlig resurs inom den ideella sektorn och en av de viktigaste bitarna i det så kallade livspusslet.
Statistiska Centralbyråns statistik över vad människor gör med sin tid visar att människor i åldersspannet 65–84 ägnar mycket av sin tid åt att hämta och lämna barnbarn på förskolan, hjälper anhöriga som behöver vård och omsorg och åt insatser i ideella organisationer. Det är insatser som borde synas i nationalräkenskaperna.
I många sammanhang klumpas årsrika människor ihop och bedöms ha samma önskemål och behov. Inget kan vara mer missvisande. Individens önskan om att påverka och ha inflytande över sina dagliga val och önskemål avtar inte med åldern. Framförallt kommer kommande generationer av årsrika inte att sitta med mössan i handen och vänligt acceptera att de inte får välja eller påverka sin egen situation.
Vi måste komma bort från den kollektivistiska synen på hur människor vill leva sina liv. Människor måste så långt som möjligt kunna leva som hon eller han vill hela livet, också den sista sträckan. Det som är viktigt för en person kan vara ointressant för någon annan.
Varje människa ska bli bemött utifrån den han eller hon är, och inte utifrån födelseår.
Kronologisk ålder är ett uselt mått på människors förmågor. Vi måste ändra attityder och sända tydliga signaler om att åldersdiskriminering inte får förekomma och att årsrika människor är en stor resurs – både på arbetsmarknaden och i samhället.
Barbro Westerholm (FP)
riksdagsledamot, äldrepolitisk talesperson
Ismail Kamil (FP)
riksdagsledamot för Uppsala län