I södra Uppsala händer mycket på byggfronten: Uppsalahem tillsammans med Akademiska Hus planerar studentbostäder vid Artellerigatan och Uppsala universitet vill bygga ett förvaltningshus i hörnet av Dag Hammarskjölds väg och Norbyvägen. På Rosendalsfältet kommer bostäder att byggas och på Ultunaområdet bygger SLU. Framtida utformning av stadens södra delar kommer få stor betydelse för huruvida Uppsala förblir ett starkt fäste för forskning och högteknologisk utveckling.
Att Uppsala lider akut brist på studentbostäder och hyresrätter för unga torde inte vara okänt får någon. Förutom att de nya avgifterna avskräcker utomeuropeiska studenter kan bostadssituationen få allvarliga följder om Uppsala får ett internationellt rykte av att vara en universitetsstad där det är omöjligt att hitta boende.
Vi behöver bygga, och vi behöver bygga på rätt plats och på rätt sätt för att möta den ökande globala konkurrensen mellan universitet.
Fler studentbostäder i Flogsta har föreslagits (Sjöberg UNT Debatt 19/12), ett alternativ som inte ter sig lockande mot bakgrund av att Uppsala universitet växt söderut, även om staden inte följt med. I dag kan därför Ångströmlaboratoriet och BMC beskrivas som ”utbildnings- och forskningsfabriker” utslängda på tomma gärden långt från närmaste studentboende. Dessa ”fabriker” är produkter av en gles och bilcentrerad stadsplanering som växte fram under 1900-talets andra hälft och som präglades av funktionsseparation där arbetsplatser, bostäder och affärscentra förlades till olika stadsdelar. Det är en stadsplanering som inte är lämpad för en kunskapsstad av internationella mått. Så hur bör vi bygga?
Nyligen besökte jag det högt rankade Kyoto University i Japan, ett universitet förlagt till tre campusområden: det äldsta Yoshidacampuset, beläget inne i Kyoto, samt de nyare Uji- och Katsuracampusen, belägna långt utanför stadskärnan. Universitetslärare och forskare från de tre campusen var överens om att det populäraste campuset bland studenter är Yoshida-campuset. Varför? Jo, runt Uji- och Katsuracampusen finns helt enkelt inget att göra, medan det runt Yoshidacampuset finns ett studentikost och myllrande stadsliv.
Här är det intressant att notera vad Ola Thufvesson, kulturgeograf vid Lunds universitet, kommit fram till. I sin avhandling från 2006 beskriver han miljöer som skapar Nobelpristagare. Kännetecknande för sådana miljöer är de många mötesplatserna, platser där oplanerade och återkommande vardagsmöten mellan personer med olika bakgrund äger rum.
Även om Thufvesson främst studerat universitetsmiljöer som genererar Nobelpristagare återfinns samma karaktär i de stadsmiljöer som omger universiteten. Campusområdena vid amerikanska toppuniversitet, på samma sätt som Yoshida-campuset vid Kyoto University, är kompakta lummiga miljöer som ofta omges av en livfull stad med en mängd mötesplatser i form av restauranger och kaféer.
Värt att notera är att det universitet som har flest Nobelpris, Columbia University, ligger på Manhattan.
Detta faller också i linje med hur den akademiska småstaden Uppsala sannolikt till del fungerade för ett halvsekel sedan. Även om det akademiska Uppsala delvis levde sitt eget liv så låg de akademiska institutionerna nära övrig stad. En äldre kollega har berättat om den postseminariekultur som fanns vid Kemiska institutionen för några decennier sedan och som förmodligen även fanns vid andra institutioner. Kemikums postseminarier innebar att föreläsare och åhörare en halvtimma efter avslutat forskningsseminarium samlades på Domtrappkällaren för en bit mat, dryck och samkväm. Det hände att det tillkom personer utifrån vid postseminariet.
Vi borde nu försöka skapa nya ”postseminariemiljöer” runt Ångström och BMC. För att därutöver främja interdisciplinär växelverkan inom Uppsala universitet vore det också angeläget med en ”Faculty Club”, en centralt belägen knutpunkt för alla disputerade lärare och forskare.
I den globala konkurrensen mellan olika universitet är det således inte stora gärden och parkeringsplatser som stärker Uppsalas position. De stadsmiljöer som förhoppningsvis byggs i södra Uppsala bör innehålla bostäder, affärer, restauranger, fik och lokaler för företag, och sporra till nyskapande inom allt från spinntronik till matkultur. Miljöer som välkomnar såväl svenska som utländska studenter, forskare och företagare. Kanske kan man någon gång i framtiden exempelvis hitta ett litet hak för okonomiyaki (japansk omelett, red:s anm) i närheten av BMC?
I stadsväven bör finnas rikligt med lockande parker, som under sommarhalvåret möjliggör rekreation och möten. En varierande och stimulerande arkitektur är också väsentlig. Det är välbekräftat att vi påverkas av omgivningens färg och form. För många bleka putsfasader i nyfunkis blir sannolikt kreativt hämmande. Den arkitektoniska utformningen bör även vara sådan att den främjar långsam rörlighet för att öka chanserna för oplanerade möten.
En bred verksamhetsprofil bör eftersträvas, och området i södra Uppsala som i dag domineras av life science, naturvetenskap och teknik skulle kunna breddas med kulturellt skapande inslag.
Varför inte lägga en Uppsala Konstakademi på parkeringen mellan BMC och Kunskapskolan (Magistern)?
Låt studenter och andra unga delta i utformningen av stadsmiljöerna. Uppsalahem och Akademiska Hus skulle exempelvis kunna utlysa en lagtävling bland landets arkitekt- och landskapsarkitektstuderande med uppgift att utforma de nya studentbostäderna och omgivande miljö vid Artellerigatan. Tillsätt en jury som förutom representanter från stadsbyggnadskontoret, Uppsalahem, Akademiska Hus och någon (några) ledande svensk(a) arkitekt(er) involverar Uppsalastudenter och närboende. Låt förstapris bli en jorden-runtresa.
Sist men inte minst, döp om Dag Hammarskjölds väg till Dag Hammarskjölds esplanad, för att på så sätt skapa ett visionärt riktmärke för framtida stadsutveckling av södra Uppsala. En esplanad som kommer att utvecklas till ett viktigt nav i ett internationellt myllrande Uppsala!
Henrik Ottosson (FP)
docent i kemi, Uppsala universitet
UNT 3/4 2011