Den här artikelns syfte är i första hand att peka på några av de viktigaste utmaningarna inom svensk hälso- och sjukvård. I andra hand vill vi peka på skiljelinjerna mellan borgerlig och socialdemokratisk politik i synen på vad som är relevant i sjukvårdsdebatten.
Sjukvårdens framtida finansiering är ett verkligt problem oberoende av politisk ideologi. Nya vetenskapliga landvinningar innebär ökade möjligheter att bota och lindra sjukdomar, men kostnaderna rusar i väg. Under de senaste decennierna har problemen med kostnadsutvecklingen kunnat hanteras främst genom en successiv reducering av den kostnadskrävande slutna vården, effektiviseringar och en hyfsad ekonomisk tillväxt. Rationaliseringar och effektiviseringar är fortfarande möjliga och viktiga, men det är mycket tveksamt om de räcker för att balansera de ökade utgifterna.
Den ekonomiska tillväxten går inte i takt med kostnadsutvecklingen inom sjukvården. Akademiska sjukhuset, liksom övriga universitetssjukhus, har i hög grad en kostnadsutveckling som inte balanseras av ökade intäkter och det senaste decenniets underskott återkommer år efter år.
Tillgång på kvalificerad sjukvård är en central välfärdsfråga. Sjukvårdens andel av BNP har varit oförändrad sedan 1980-talet. Borgerliga politiker tror att privatisering och marknadsmekanismer skall ge lägre kostnader. Den som tror det bör granska utvecklingen ifråga om elmarknaden, posten och järnvägsresor efter bolagiseringarna. Vi socialdemokrater utesluter inte att viktiga välfärdsområden kan behöva resursförstärkning. Ökad privat konsumtion måste vägas mot behovet att värna välfärdssamhället.
Den största rationaliseringen av svensk sjukvård har de senaste decennierna bestått i krympning av den dyra slutenvården. Antalet vårdplatser har halverats och vi har nu det lägsta antalet slutenvårdsplatser per 1 000 invånare i hela OECD-området. Med hänsyn till den demografiska utvecklingen, med allt fler äldre med stora sjukvårdsbehov, är vi nu vid vägs ände ifråga om vårdsplatsreducering. I vårt landsting liksom i många andra brottas man dagligen med problem att hitta en säng åt akut sjuka patienter. Vård ges på avdelningar där patienten inte hör hemma, om man inte rent av lägger sjuka i korridorer. Patienter flyttas runt och vården riskerar att bli mindre säker, infektioner kan spridas och arbetsmiljön tar skada.
De borgerliga saknar framförhållning i dessa frågor. Det är lätt att reducera platsantal men en komplicerad process att få fram nya resurser. Den borgerliga majoriteten har försummat rimlig framförhållning i dessa frågor, vilket är en viktig delförklaring till akutsjukvårdens allvarliga problem vid Akademiska sjukhuset.
Nu tvingas sjukhuset till åtgärder i vad som närmast är en krissituation. Vi socialdemokrater anser att en analys av det framtida behovet av sluten vård måste ges hög prioritet.
Svensk sjukvård ges inte till alla på lika villkor. I SvD 15/5 skriver Socialstyrelsens generaldirektör: ”Socialstyrelsen har efter år av uppföljningar och öppna jämförelser gott om siffror som visar att vården är ojämlik.”
Dödligheten i sjukdomar som kan behandlas och förebyggas är betydligt högre bland lågutbildade än bland högutbildade. Utlandsfödda har en högre dödlighet än andra medborgare. Vilken vård du får beror också på kön, utbildningsnivå, ålder och bostadsort.
Barn till föräldrar med höga inkomster i storstad får mer bredspektrumantibiotika än andra barn. Män har större tillgång till högteknologiska hjärtbehandlingar. Äldre kvinnor har oftare än andra farliga läkemedelskombinationer.
De borgerliga tycks tro att marknad och kundperspektiv kan eliminera dessa missförhållanden. Vi socialdemokrater tror att vinstmotiv hos transnationella vårdbolag kan motverka en rättvis utveckling. En av de stora sjukvårdspolitiska utmaningarna är att utforma en sjukvårdspolitik som bidrar till bättre och jämlikare vård. En sammanhållen sjukvård utan vinstintressen som lojalt följer nationella riktlinjer, gemensam värdegrund hos sjukvårdspersonalen och chefer som bevakar rättviseaspekten är viktigare förutsättningar än konkurrens. Det är av strategisk betydelse att klarlägga om och i vilken utsträckning olika sjukvårdspolitiska beslut ökar respektive minskar de sociala skillnaderna inom svensk sjukvård.
Det mest humanitära för individen och ekonomiskt effektiva för samhället är att förebygga ohälsa. Minskad rökning, minskad alkoholkonsumtion, bättre kostvanor och ökad fysisk aktivitet skulle ge positiva effekter på alla de stora folksjukdomarna som cancer, stroke och hjärt-kärlsjukdomar. Vi vill stärka folkhälsoarbetet i nära samarbete med länets kommuner.
Den borgerliga majoriteten kännetecknas av håglöshet i dessa frågor och har under mandatperioden motsatt sig en övergripande folkhälsoplan med tydliga mål.
Den fria etableringen och privatiseringen ökar behovet av upphandlingar, avtal, administrativ kontroll och annan byråkrati. Under det senaste året har media rapporterat om flera fall av ekonomiskt fusk från olika vårdföretag. Behovet av nya kontrollfunktioner kommer att suga den kraft som behövs för utveckling.
Folkhälsoarbete, vård till multisjuka och gamla måste ofta ske i nära samverkan mellan sjukvård å ena sidan och kommunens verksamheter (exempelvis socialtjänst och skola) å den andra. Privatiseringen, med ett flertal aktörer som vill plocka russinen ur välfärdskakan, leder till fragmentering och att samverkan byggd på gemensamt befolkningsansvar försvåras eller omöjliggörs.
Sammanfattningsvis finns det viktiga skillnader mellan borgerlig sjukvårdspolitik och det rödgröna alternativet. Den som vill slå vakt om sjukvården som en central välfärdsfråga på riktigt bör noga överväga vem som skall få förtroendet att leda landstinget efter valet. Borgerliga sympatisörer behöver inte köpa den borgerliga sjukvårdspolitiken. Värdesätter man en tillgänglig, kvalitativ och jämlik sjukvård på riktigt bör man markera detta genom att rösta på Socialdemokraterna i landstingsvalet.
Claes Sundelin
landstingledamot (S)
Börje Wennberg
landstingsråd (S) i opposition
Vivianne Macdisi
landstingsråd (S) i opposition
UNT 25/8 2010