Regeringen har effektuerat stödutsättningar av varg för att skapa gynnsam bevarandestatus. Den första vargen flyttades den 21 mars från sydöstra Jämtland till Örebro län, den andra 8 april från Norrbotten till Garpenberg i Dalarna.
Utsättningar av stora, kontroversiella däggdjur är, ur ett svenskt perspektiv, ett modigt och innovativt förvaltningsgrepp. Det öppnar för vidare användning av utsättningar, stödutsättningar och återintroduktioner som ett redskap i svensk natur- och viltvård. Detta kan vara till gagn för såväl bevarande och biologisk mångfald som landsbygdsutveckling och ekosystemtjänster.
Yellowstones nationalpark i USA brukar framföras som ett exempel på positiva konsekvenser av återetablering av varg. Vargens närvaro begränsade klövviltpopulationernas storlek och antas ha ändrat deras betestryck så att större variation skapades i landskapet. Även bäverns närvaro antas ha stor betydelse för Yellowstones ekosystem. Vi får dock inte bortse från att förutsättningarna i Yellowstone i många fall var motsatta de vi har i Sverige. Restaureringen av Yellowstones vildmarker inleddes med stödutsättningar och återetablerandet av grupplevande arter som kronhjort, amerikansk bison och gaffelantilop. När deras numerär tillväxte utan begränsande faktorer som jakt och stora rovdjur insåg parkförvaltarna behovet av ett stort rovdjur som varg.
I Europa pågår ett storskaligt så kallat rewilding-projekt som syftar till att återskapa Europas försvunna vildmarker. Projektet syftar till att i första hand etablera stora klövvilt som kronhjort, älg, visent och vildsvin samt stora rovdjur i mer glesbefolkade delar av Europa. Projektet är mycket lovvärt, skapar hopp och möjligheter för ett vildare Europa.
Vi har dock i Sverige några möjligheter som saknas på kontinenten:
1. Vi tillhör den mer välbärgade delen av Europa.
2. Vi har jämförelsevis enorma arealer med vildmark.
3. Vi har i delar av landet livskraftiga stammar av de flesta stora däggdjur som åsyftas i det europeiska projektet.
I Sverige finns variationsrika stammar av klövvilt som kron- och dovhjort, vildsvin, älg och rådjur i delar av Göta- och Svealand. I andra delar har vi livskraftiga bäverpopulationer, och i Norrland har vi ren, som förvisso är semidomesticerad, men kan antas ha en landskapspåverkan som i många avseenden liknar vildrenens.
I de områden där stora rovdjur som varg och lo expanderar kraftigast i Mellansverige har vi företrädelsevis solitärt levande klövvilt som älg och rådjur.
Vi saknar alltså i många delar av landet större stammar av de grupplevande klövvilt som utgör stommen i Yellowstones ekosystem, och som också är viktiga för det europeiska rewilding-projektet.
Mycket av den biologiska mångfald som vi enligt internationella konventioner åtagit oss att bevara är knuten till ett landskap präglat av lågintensivt jordbruk och boskapsskötsel. När de ekonomiska incitamenten försvinner, monteras denna verksamhet ner och arterna vi har knutit till detta brukade landskap försvinner. Dessa arter har dock inte utvecklats i det jordbrukslandskap som vi skapat under de senaste 10 000 åren, utan i ett landskap präglat av stora landskapspåverkande växtätare, den så kallade ”megafaunan” som bland annat innefattade mammutar, noshörningar, uroxar, vildhästar, visenter (europeisk bison) och jättehjortar.
Människans brukande har ersatt de vilda växtätarna, och när brukandet monteras ner eller effektiviseras riskerar den mångfald vi knutit till oss att förloras. För ett långsiktig bevarande av biologisk mångfald, kombinerat med ett hållbart naturresursutnyttjande och en rik fauna, bör vi överväga att arbeta med stödutsättningar och återintroduktioner av andra ekosystempåverkande arter än stora rovdjur.
Uroxar och vildhästar är försvunna, men deras ekosystemtjänster kan i någon mån ersättas med domesticerade varianter av boskap och hästar.
Vildfåret mufflon ersätter tamfåret, och visenten, den europeiska bisonoxen, kan återintroduceras. Den till megafaunan hörande jättehjorten är försvunnen, men vi har grupplevande kron- och dovhjort som med sitt koncentrerade betestryck kan tillgodose de ekosystempåverkande funktionerna som saknas i stora delar av dagens landskap.
Inledningsvis kan vi göra stödutsättningar av kron- och dovhjort, vildsvin samt kanske även mufflon i områden i mellan och norra Sverige med förhållandevis täta stammar av varg och lo.
Det skulle även kunna vara lämpligt att gynna bäverns utbredning i södra Sverige. Sedan finns det goda skäl, såväl som internationella åtaganden, att återintroducera arter som den tidigare förekommande visenten i Syd- och Mellansverige. Stödutsättningar av dessa arter kan skapa gynnsamma effekter på landskapsbilden, genom betestrycket främja ett öppet landskap. De kan även utgöra en jaktlig resurs för såväl människor som rovdjur och därmed bidra till högre acceptans för samexistens med de stora rovdjuren. Det finns även möjligheter för turism, entreprenörskap och landsbygdsutveckling i stort.
Biologisk mångfald och bevarande handlar inte bara om stora rovdjur och karismatiska arter som utter, pilgrimsfalk och berguv. Det handlar om att skapa långsiktiga förutsättningar för en rik natur och en hållbar förvaltning.
Vi kan inte bortse från att vi människor har en aktiv roll i detta. Många bor och lever med de vilda djuren, andra har starka känslor för bevarande och mångfald. Utökade möjligheter till stödutsättningar och återintroduktioner av landskapspåverkande arter kan bli ett viktigt redskap för aktivt arbete för mer kompletta ekosystem.
Det är dags att tänka om i svensk naturvård och viltförvaltning, och släppa den ensidiga fokus på ovanliga och karismatiska djur som är relativt ointressant ur ett ekosystemperspektiv. Det behövs helt enkelt mer betande djur i landskapet, vilda och tama. Här finns många hittills förbisedda möjligheter och gemensamma intressen att ta vara på, för oss och framtida generationer, för vår natur och en rik och levande landsbygd.
Carl-Gustaf Thulin
föreståndare
Centrum för vilt- och fiskforskning
Sveriges Lantbruksuniversitet
UNT 6/5 201