Förra veckan debatterade riksdagen djurförsök – en fråga som väcker svåra moraliska avvägningar. Djurförsök har ett inneboende problem: om resultaten ska kunna överföras från djur till människor måste vi vara väldigt lika, men ju mer lika vi är, desto svårare blir det att rättfärdiga djurförsöken moraliskt.
Den glada nyheten är att utvecklingen av alternativ till djurförsök går starkt framåt. Cellmodeller blir alltmer avancerade när mänskliga celler till exempel kan kopplas ihop på membran till en konstgjord hud, eller när så kallade "organs on chip" bygger ihop organmodeller som interagerar med luft och vätskor och låter forskarna studera vad som händer i kroppens organ.
Inte minst inom modern toxikologi händer mycket spännande: Genom att identifiera händelsekedjor och mekanismer bakom toxiska reaktioner kan en kombination av moderna metoder såsom cellbaserade tester, kemiska analysmetoder, datorbaserade metoder och genomik utvecklas och användas för att utvärdera kemikaliers risker.
Det här är förstås glada nyheter för de djur som slipper framleva sina dagar i bur och utsättas för mer eller mindre plågsamma försök, men det är också i högsta grad glada nyheter för oss människor. Djurförsök är både dyra och osäkra. Skillnader mellan olika arter gör att resultat från djurförsök inte automatiskt kan överföras till människor.
Här har modeller baserade på mänskliga celler och vävnadssystem en stor fördel. Med automatiserade testsystem blir det också möjligt att testa ämnen i betydligt fler dosintervaller och kombinationer av kemikalier än om varje variant ska testas på djur, vilket inte minst är värdefullt för att studera kombinationseffekter av kemikalier.
Trots att djurfria metoder alltså kan ge stora fördelar också ur vetenskaplig synvinkel är det tyvärr inget som kommer automatiskt. Standarder för hur man ska göra har genom åren byggts upp med djurförsök som norm, och för att ersätta dessa med nya metoder måste metoderna valideras och spridas.
Här finns en inneboende tröghet som inte ska underskattas. Därtill kommer att den som tar fram nya metoder själv bara skördar en bråkdel av de samhällsekonomiska vinsterna, och därför krävs offentligt stöd till detta såväl som till mycket annan forskning.
De djurförsöksetiska nämnderna godkänner idag nästan alla ansökningar om djurförsök, trots att kritiska röster i nämnderna menar att nyttan med försöken inte alltid står i rimlig proportion till djurens lidande, eller att man bortser från alternativa metoder som orsakar mindre djurlidande.
Det saknas också ett sammanhållet arbete med det som brukar kallas 3R på djurförsöksområdet: replace, reduce och refine. Från Miljöpartiets sida har vi därför länge efterlyst ett 3R-center som kan fungera som nav i 3R-arbetet för att sprida kunskapen om alternativa metoder och stödja de djurförsöksetiska nämnderna i 3R-arbetet.
Att regeringen nu äntligen följer 3R-utredningen och inrättar ett 3R-center är mycket välkommet, men centret får inga nya pengar. I Miljöpartiets budgetalternativ anslår vi 5 miljoner kronor under uppbyggnadsåret och därefter 10 miljoner kronor årligen. Dessutom satsar vi 15 miljoner årligen på forskning om alternativ till djurförsök. Idag finns det många duktiga svenska forskare som vill ta fram fler alternativ till djurförsök, men pengarna räcker helt enkelt inte till.
Utöver 3R-centret behövs också förändringar ute i nämnderna. För att ansökningarna ska kunna få en allsidig belysning, också vad gäller till exempel alternativa metoder, behöver nämnderna anställa handläggare till stöd för de ideellt arbetande nämndledamöterna. Dessutom borde även bifallna ansökningar kunna överklagas när det finns tveksamheter, till skillnad från i dag då endast avslag kan överklagas.
Frågan om djurförsök rymmer som sagt svåra avvägningar, men i takt med att utvecklingen av alternativa metoder går framåt öppnas nya möjligheter. Det borde ligga i allas vårt intresse att göra vad vi kan för att skynda på den utvecklingen.
Helena Leander (MP), Riksdagsledamot för Uppsala län
Niclas Malmberg (MP), Riksdagskandidat för Uppsala län