I Syrien eskalerar våldet och i säkerhetsrådet debatterades ännu en resolution. Av höstens ansträngningar i säkerhetsrådet bidde ingenting – och hittills inte av vinterns heller. Frågan är om det går att med hedern i behåll föreslå en så pass urvattnad text att Kina och Ryssland skulle kunna acceptera den.
En resolution som fördelar mycket mild om ens någon kritik jämnt mellan den syriska regimen och oppositionen blir en skymf mot de oppositionella och ett indirekt stöd för regimen. Det är motsatt effekt mot den som rimligen kan vara avsedd med en säkerhetsrådsresolution.
Säkerhetsrådet har en hel arsenal av möjliga åtgärder till sitt förfogande som det skulle kunna sätta in mot regimer som al-Assads, om inte Kina och Ryssland vore emot. Det finns olika slags ekonomiska, politiska och militära sanktioner att ta till och de flesta av dessa kan vässas så att de bara träffar makthavarna och inte folket.
Dessutom finns möjligheten att föra Syrienfrågan till den internationella brottmålsdomstolen. Där finns ett makabert smörgåsbord av brott att välja bland. Den syriska regimen är redan indirekt föremål för internationellt domstolsförfarande inför den särskilda FN-tribunal som prövar de fyra misstänkta för terrordådet som dödade dåvarande premiärministern i Libanon Rafiq Hariri 2005.
Varför är Ryssland så engagerat emot några som helst verkningsfulla ord eller handlingar mot Syrien från säkerhetsrådets sida?
Ekonomi och politik talar, så som fallet ofta är. Syrien är en betydande vapenimportör. Syrien är Rysslands enda politiska allierade i Mellanöstern och, för övrigt, hur skulle det se ut om alla odemokratiska ledare utsattes för internationella påtryckningar? Rysslands makthavare är ju själva inte överdrivet förtjusta i idén om demokrati och mänskliga rättigheter.
Kina är inte så högljutt, men som vanligt lika cyniskt angeläget om att inte lägga sig i andra länders inre angelägenheter. Kina har minsann egna inre angelägenheter som ingen annan skall lägga sig i. Lite förtryck får man tåla. Så läget är låst och utsikterna mörka för en meningsfull hantering av Syrienfrågan i säkerhetsrådet.
Den goda nyheten är att det faktiskt finns en annan väg inom FN – Enande för fred kallas den eller Uniting for peace. Redan 1950 skapade generalförsamlingen möjligheten att ta över när säkerhetsrådet låste sig på grund av motsättningar mellan de ständiga medlemmarna. Poängen är att i generalförsamlingen finns inget veto.
Bakgrunden den gången var dåvarande Sovjets vägran att stödja Sydkorea mot Nordkoreas väpnade angrepp. Så länge Sovjet bojkottade säkerhetsrådet kunde åtgärder beslutas, men när Sovjet återtog sin plats skulle ingenting mer kunna åstadkommas i säkerhetsrådet. Vägen via generalförsamlingen är inte vigd för någon stormakt eller något block; Palestinafrågan har på grund av USA:s motstånd i säkerhetsrådet tagits över av generalförsamlingen.
I FN:s generalförsamling finns sannolikt ett brett stöd för allt från skarp kritik till ordentliga politiska krav och sanktioner mot Syrien. Den vägen skulle världen kunna välja om säkerhetsrådet låser sig en gång till.
Hotet om åtgärder genom generalförsamlingen skulle kunna fungera uppmjukande på det ryska och kinesiska motståndet. Det är generande även för Ryssland och Kina att få hela världen emot sig i ett så flagrant ruskigt fall som Syrien där till och med Arabförbundet trycker på för regimförändring.
En resolution i FN:s generalförsamling utan Kinas och Rysslands stöd är inte mindre värd än en resolution i FN:s säkerhetsråd. I generalförsamlingen får dessutom orden extra kraft tack vare att merparten länder uttryckligen ställer sig bakom. Generalförsamlingens 193 medlemmar är fler än säkerhetsrådets 15.
Idén om skyldigheten att skydda genomsyrar hela FN och det är bara den rent militära delen som är reserverad för säkerhetsrådet. Inspirerad av skyldigheten att skydda kunde FN:s generalförsamling ta kommandot i Syrienfrågan och besluta om bitande sanktioner. Beslutet blir inte formellt bindande som det blir i säkerhetsrådet, men om alla ändå vill spelar den formella valören mindre roll.
Det finns en sista utväg för FN att utöva påtryckningar och för oppositionen att få oundgängligt stöd innan det är för sent. Varför inte ta den?
Inger Österdahl
professor i folkrätt Uppsala universitet
UNT 8/2 2012