Det finns allvarliga brister inom Hem för vård och boende (HVB) för barn och unga. Samhället tar inte det ansvar man kan förvänta sig för att garantera kvalitet i vården, trygghet i boendet eller rättsäkerhet och delaktighet under vistelsetiden på HVB-hem.
Det som är tänkt som ett stöd och en insats för särskilt utsatta barn riskerar bli traumatiska och kränkande upplevelser som sätter djupa spår. Risken är att barnens tilltro till samhället raseras och en återanpassning till ett normalt liv försvåras dramatiskt. Vi anser att politiker på nationell och kommunal nivå samt tillståndsgivande och uppföljningsansvariga myndigheter måste agera för att åtgärda de oförsvarliga brister som finns på flera av landets HVB-hem. Dagens otillräckliga kvalitetskrav måste höjas och uppföljningen av verksamheterna måste kraftigt förbättras.
Vi vill inte att andra barn och unga ska genomlida det vi varit med om av kränkande behandling och uteblivna vårdinsatser. Vistelse på HVB-hem kan ge svåra problem för resten av livet. Vi tror dock att förbättringar är möjliga.
Det är inte ovanligt att barn och unga på HVB-hem blir utsatta för allvarliga övergrepp. Ofta används tillmälen som ”snorunge”, ”damp-unge”, ”mammaknullare” eller ”bög” och integritetskränkande behandling i form av oanmälda visitationer nattetid i sängen, trakasserier för ens sexuella läggning eller fysiska övergrepp genom nedbrottningar eller slag. Vår erfarenhet är att kränkande behandling, brister i vården och brist på lyhördhet för barns och ungas behov och rättigheter till stor del beror på undermålig rekrytering. Personal som saknar kunskap och erfarenhet tillåts arbeta inom HVB-verksamheterna. Det bäddar för godtycklighet i tillämpningen av regler. Vår erfarenhet är att personalen ofta gör lite som de vill i tolkningar av regler och beslut vilket gör att HVB-vistelsen känns otrygg. Man känner sig maktlös i ett hem som snarare upplevs som ett fängelse.
Fel folk arbetar med fel uppgifter. Det händer att personalen hittar på egna regler eller utan förvarning ändrar tidigare regler. När vi påtalat brister har vi fått höra att ”det är så behandlingen fungerar” eller ”det är inte din rättighet”. Trots att varje barn exempelvis har rätt till telefonsamtal med sina föräldrar ett par gånger i veckan kan detta berövas en helt för att personalen inte anser sig behöva ringa upp eller som ett led i en bestraffning.
Vi har ofta hanterats av personer som knappt har erfarenhet av barn och unga, än mindre av vård. Vi efterlyser engagerade människor med dokumenterad erfarenhet av barn- och ungdomsvård, gärna med egen erfarenhet av livets puckelpist. Om det i personalen funnits folk med liknande erfarenhet som vår är vi säkra på att kontakten och behandlingen hade blivit mycket bättre.
Barn och unga behöver se och känna kompetens och engagemang i de vuxnas vård och hantering av dem. Vi tänker till exempel på alla de olika aktiviteter vi tvingats till där personalen inte deltagit med oss utan passivt suttit och observerat oss som interner eller försöksapor. Gör man i stället saker tillsammans blir det mycket lättare att bygga förtroende och förmedla krav som gör att alla kan komma överens om regler som det sedan också blir roligare och lättare att upprätthålla.
En annan allvarlig brist är den otillräckliga kontakten mellan socialtjänsten och HVB-hem. Vi har till exempel flera gånger sett hur behandlingsplaner kommuniceras mycket sent från socialen till hemmen. Inte sällan har ansvarig handläggare hörts av först efter mer än ett halvår. Samverkan och en vård som hänger ihop är helt avgörande för att uppnå bra resultat. Här har kommunernas socialnämnder och socialtjänsten ett stort ansvar för att kunskapsutbytet sker snabbt och håller hög kvalitet. Vi anser också att Socialstyrelsens ansvar för kontinuerlig granskning och uppföljning av HVB-verksamheterna brister.
Standarden på hemmen och kvaliteten i vården måste förbättras. Vi ställer oss frågande till hur det kommer sig att det finns så många HVB-hem där bara en madrass på golvet erbjuds som sovplats eller där standarden på boendena kan vara så undermålig att mögel och ohyra förekommer. Syftet med en placering på HVB-hem är att skapa trygghet och erbjuda vård som hjälper den unga att växa och utvecklas till en individ som kan ta egna steg i livet och i samhället. Vi anser att kvalitetskraven på vården är alldeles för otydliga och har erfarenhet av att behandlingsplanens krav på meningsfull sysselsättning har bockats av utan att någon verklig insats erbjudits.
Vår slutsats är att dålig boendestandard, kompetensbrist hos personal och kvalitetsbrister i vården delvis beror på att en billighetsmodell har spridit sig. Det är inte kvaliteten som är avgörande längre – utan priset. Det har gjort det möjligt att lägga ut HVB-hem och behandlingshem på oseriösa aktörer samtidigt som granskning och uppföljning av verksamheterna inte fungerar på ett tillfredställande sätt.
Standard och regi på de hem där vi bott har förmedlat att vi inte är värda annat än sekunda miljöer. Har socialtjänstens handläggare någon verklig bild av de hem som de sänder ut barn och unga för behandling i?
Tyvärr skulle vi kunna ta upp fler brister men väljer att avsluta vår probleminventering här med en vädjan om att placeringar på HVB-hem och behandlingshem ses över på allvar. Här ryms nämligen många tragiska felplaceringar. Vi har flera gånger delat boende med svårt psykiskt sjuka, självskadebenägna, djupt deprimerade barn och unga. Psykiskt sjuka blandas på ett ödesdigert sätt med dem som missbrukat eller endast har vissa sociala problem.
Tidigare i år publicerade Barnombudsmannen (BO) sin bedömning av Sveriges efterlevnad av Barnkonventionen. Den slutsats BO kommer fram till är att, ”Sveriges lag misstror barn”. De krav som Barnkonventionen ställer om utsatta barns rätt att komma till tals uppfylls inte.
Vi är inte längre barn, men bär med oss erfarenheter från tiden på olika vård- och behandlingshem som märkt oss för livet. Nu tar vi vår rätt att komma till tals och hoppas på gehör och positiva förändringar för de barn och unga som ännu finns i systemet.
Anna, Oliver och Zanna
med egen erfarenhet av HVB-hem
Vivianne Macdisi
barnrättsjurist och landstingsråd (S) i Uppsala län
UNT 25/8 2012
(Redaktionen har tillgång till skribenternas fullständiga namn)