Invasionen av Krim har kastat om vår säkerhetspolitiska världsbild. Ett nytt Ryssland har trätt fram och vi har ännu inte lärt oss vad det är för att land vi har att göra med.
Just nu sitter försvarsberedningen och ska ta ställning till hur det svenska försvaret ska se ut. Ett betänkande skulle först komma 31 mars, men har på grund av händelserna i Ukraina skjutits fram och ska istället komma 15 maj. Bättre vore dock om beredningen började om från början och återkom efter valet.
Synen på Ryssland har alltid varit styrande för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och diskussionen har pendlat mellan två bilder.
Den ena är bilden av det fallna imperiet: Sovjetunionen var en gigantisk militärmakt som kontrollerade halva Europa.
Men imperiet rasade samman 1991. Av ruinerna skapades Ryska Federationen. Det nya Ryssland övertog en ekonomi och militärmakt i spillror. Stora landmassor av det som var Sovjetunionen, och dessförinnan det kejserliga Ryssland, avträddes. Nya länder kom till: Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina, med flera.
Detta nya Ryssland är ingenting mot vad Sovjetunionen var. Sovjetunionen arbetade för att hela världen skulle bli kommunistiskt. Ryssland har inga globala ambitioner.
Slutsatsen blir att Ryssland inte är ett militärt hot mot Sverige. Det fallna riket är inte intresserat av vårt land och har inga realistiska möjligheter att starta några krigsäventyr västerut. Följaktligen behövs egentligen inget försvar annat än för internationella insatser.
Den andra bilden är att Ryssland fortfarande är ett reellt militärt hot: Sovjetunionen föll visserligen samman. Men Ryssland finns kvar.
Geopolitiskt sett har detta land alltid behövt stärka sin makt västerut för att komma åt vattenvägarna. Geografin kan inte ändras och därför finns ingen anledning att tänka om när det gäller försvaret. Slutsatsen blir att Sverige ska ha ett rejält invasionsförsvar. Om ”ryssen” kommer ska han bekämpas kvadratmeter för kvadratmeter. ”Hela Sverige ska försvaras”. Sverige ska ha värnplikt och så många soldater som möjligt på fötter när kriget kommer. Se på Finland! De har inte ändrat sitt försvar bara för att Ryssland inte är lika starkt som Sovjetunionen en gång var.
Men ockupationen av Krim, och dessförinnan Georgienkriget 2008, visar att Ryssland är något annat än vad båda dessa bilder gör gällande.
Så hur är Ryssland? Landet bör, under sin nuvarande regim, betraktas som en ”mellanstor” diktatur med stormaktsambitioner. Landet utgör ett hot mot sin omgivning, inte genom att vara en överväldigande militärmakt, utan genom att inte vilja respektera folkrätten och respekten för andra staters självbestämmande.
Ryssland är visserligen stort till ytan, en kärnvapennation och har ett permanent säte i FN:s säkerhetsråd, men landet har en befolkning på 144 miljoner och en BNP som motsvarar Italiens. EU-länderna har tillsammans en befolkning på 500 miljoner och en BNP som är åtta gånger större. Lägg därtill USA och Kanadas befolkningar och BNP så förstår man att Ryssland är en dvärg i jämförelse med det samlade Väst. Däremot är landet bevisligen stort nog för att kunna sätta sig på sina mindre grannar.
Att landet är en diktatur är också uppenbart. Det förekommer inte längre fria val. Det råder inte samma förtryck som på Sovjettiden, men möjligheten för folket att avsätta sina styresmän är avskaffad. Diktaturer agerar annorlunda än demokratier i internationella sammanhang. De är misstänksamma och svåra att ha förtroliga relationer med.
Nödvändigt att konstatera är även att Ryssland vill skapa sig en ställning som stormakt genom att dominera andra länder. Redan 2008 förklarade dåvarande presidenten Dimitri Medvedev att Ryssland ansåg sig ha rätt till en ”intressesfär” i sitt geografiska närområde. Få i Väst trodde på honom. Men i och med ockupationen av Krim har vi fått det bekräftat.
Slutligen är det nödvändigt att konstatera att Ryssland inte bryr sig om att upprätthålla respekten för folkrätten. Man gjorde inte ens ett försök att lyfta frågan om Krim i FN. Istället har regimen via sin propagandakanal Russia Today gått ut med lögner om att den nya regeringen i Ukraina består av fascistiska kuppmakare och att de ryska styrkorna ”egentligen” skulle vara spontant organiserade självförsvarsstyrkor.
Det är detta land som Sverige lever tätt inpå och som vi måste ha en politik för att kunna hantera. Det har vi inte i dag på grund av kvarlevande föreställningar från kalla krigets dagar. Försvarsberedningen måste därför gå tillbaka till ritbordet igen. Det är ingen mening med att pressa igenom ett nytt försvarsbeslut när vi inte ens har hunnit gnugga sömnen ur ögonen.
Stefan Olsson, chef för tanksmedjan Frivärld