Erik Mellander har nu i en ny replik (18 juli) bemött mina synpunkter, och framför allt då min kritik av IFAU:s teoretiska ansatser. Kärnan i hans resonemang gäller den så kallade "lönesättningskurvan". Denna presenteras i de två aktuella IFAU-rapporterna i ett diagram som dessutom innehåller något som kallas för en sysselsättningskurva. Skärningspunkten mellan de två kurvorna representerar lönen, och sysselsättningen, i jämviktstillståndet - i rapporterna talas om "jämviktsarbetslöshet". För att kunna tolka detta diagram är det förstås viktigt att veta vad de båda kurvorna står för.
Beträffande sysselsättningskurvan är Mellander och jag sannolikt överens. I båda rapporterna beskrivs denna som en vanlig efterfrågekurva och uttrycket "efterfrågan", det vill säga företagens efterfrågan på arbetskraft, används också.
Men lönesättningskurvan, vad är den för något? Mellander hänvisar till IFAU-rapporterna och skriver, med instämmande, att det av dem klart framgår "att lönesättningskurvan kan motiveras både utifrån en situation där kollektiva avtalsförhandlingar äger rum mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer och en situation där enskilda arbetstagare gör individuella överenskommelser med arbetsgivaren".
Ja, det står så i IFAU-rapporterna, och det är också intressant att Mellander delar uppfattningen. Innebörden är ju sensationell. Uppenbarligen menar Mellander, och de professorer som skrivit de aktuella rapporterna, att konkurrensförhållandena på arbetsmarknaden inte spelar någon roll för lönebildning och sysselsättning. Är detta, undrar man, något speciellt för just arbetsmarknaden eller gäller det alla marknader? Spelar konkurrensförhållandena på en marknad aldrig någon roll för vilket priset blir och för hur stor den försålda kvantiteten blir?
Svaret är naturligtvis att konkurrensförhållandena är utomordentligt viktiga, inte bara på marknader i allmänhet utan också på speciellt arbetsmarknaden. Just därför är det viktigt att studera de institutioner på arbetsmarknaden som förhindrar konkurrens, till exempel kollektivavtalet, strejkvapnet och blockadvapnet. IFAU har i stället medvetet valt att bortse från, och förtiga, allt detta. Mellander bekräftar nu inte bara detta val, utan försvarar det också.
Att en verksamhet av detta slag har en politisk funktion i dagens svenska samhälle är lätt att inse. Att det inte är forskning är lika uppenbart.
Erik Moberg
fristående statsvetare