Religion är inget ­särintresse

Vi delar uppfattningen att samhället inte bör vara religiöst styrt. Detta är dock inte detsamma som att religion inte bör finnas med i det offentliga. Ett gediget kunskapssamhälle är beroen­de av ett kreativt förhållande mellan det sekulära, de religiösa institutionerna och det andliga livet. Det skriver Cristina Grenholm, svenska kyrkan.

Gudstjänst /arkivbild.

Gudstjänst /arkivbild.

Foto: Sven-Olof Ahlgren

Uppsala2011-04-08 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

REPLIK. På UNT Debatt 1/4 skriver EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) att hon hoppas på de demokratiska kyrkornas stöd för den sekulära staten mot otillbörlig inblandning av religion. Det är en rimlig förväntan, men också en problematisk hållning när hon samtidigt värnar religion som en del av Europas arv och framtid. Religion är ingen privatsak. Den har en ofrånkomlig offentlig dimension, lika uppenbar som kyrktornen och minareterna i Europas stadssiluetter.

Svenska kyrkan är ett demokratiskt samfund som både har bidragit och fortsatt vill bidra till det goda samhället.

Vi delar uppfattningen att samhället inte bör vara religiöst styrt. Detta är dock inte detsamma som att religion inte bör finnas med i det offentliga.

Birgitta Ohlsson ger en alltför förenklad bild. Hon menar att religionen hotar det sekulära samhället genom att utgöra en bastion för samhällskritik, men att religionen själv inte låter sig kritiseras. Andlighet förutsätts bidra till vidskeplighet och kunskapsförakt.

Som KG Hammar framhöll vid fredagens konferens är det sekulära samhället, de religiösa institutionerna och det andliga livet ömsesidigt beroende av varandra. Den sekulära staten har motiverats av religionernas respekt för varje människa. Inom trossamfunden leder självkritik till förändring och omprövning. De andliga traditionerna tolkar visioner av det goda livet, som bidrar till att försvara grundläggande värden i det sekulärt styrda samhället. Vi kan tänka på Martin Luther King och Desmond Tutu.

Ett gediget kunskapssamhälle är beroen­de av ett kreativt förhållande mellan det sekulära, de religiösa institutionerna och det andliga livet.

Religionens risker är uppenbara, men uppenbar är också religionens samhällsbyggande kraft. Nästan hälften av EU:s unga tror på en gud. Är det ett hot eller en möjlighet? Det är en möjlighet om religionen inte reduceras till ett individuellt särintresse utanför det offentliga samtalet. Det goda samhället ska inte dikteras vare sig av religiösa eller politiska företrädare. Det uppstår i samspel.

Cristina Grenholm
direktor för Sekretariatet för teologi och ekumenik
Svenska kyrkan
UNT 8/4 20121

Läs mer om