Den pågående debatten om nazistaktionen förra lördagen kan sammanfattas som ”allt är polisens fel”. I mina ögon är problematiken dock större än så. Det som ingen pratar om är likgiltigheten i samhället.
Som ordförande för Judiska Föreningen i Uppsala och styrelseledamot för Studerande Judisk Ungdom är jag stolt över vårt välfungerande samarbete med polisen i Uppsala.
Polisen ställer alltid upp i samband med större evenemang. Även då det känns tråkigt att år 2013 i Uppsala ens behöva polisnärvaro är det ändå tryggt att ha polisen nära till hands.
Så fort jag tog del av händelserna hörde jag av mig till våra kontakter hos polisen för att uttrycka min oro och få en förklaring. Jag fick ett snabbt och väl genomtänkt svar som beskrev polisens begränsade möjligheter att upplösa icke tillståndsgivna sammankomster. Jag förstår polisens begränsade resurser och förmåga.
Händelsen är dock inte bara ett exempel på bristande resurser. Den är ett typiskt exempel på hur extremismen tar sig allt större plats på våra gator och torg.
Hösten 2012 blev jag själv och några vänner trakasserade på en krog i Uppsala. Inga av oss är särskilt religiösa men den kvällen bestämde vi oss ändå för att bära kippa, att för en gångs skull inte gömma vår judiska identitet. Vi var mest nyfikna på att se hur vi togs emot.
Resultatet var skrämmande. Ett smörgåsbord av Sieg Heil, Hitlerhälsningar, åsikter om Auschwitz, en blandning av såväl traditionella som moderna antisemitiska idéer och en god portion kollektivt skuldbeläggande mötte oss.
Min åsikt om denna händelse är relativt enkel – det kommer alltid att finnas idioter som hatar. Dock kommer de förbli harmlösa så länge vi vågar säga emot.
Det som gjorde mest ont den där kvällen i Uppsala var inte själva kommentarerna utan att ingen av de andra gästerna reagerade. De grovt rasistiska tillmälen som basunerades ut över den till bristningsgränsen fulla krogen möttes på sin höjd med axelryckningar.
Jag är rädd och jag är inte ensam. Och om jag som inte brukar vara rädd känner mig rädd, då kan jag inte ens föreställa mig hur de judar som kom hit från Östeuropa känner när de läser om nazister på deras gator.
I Uppsala har vi en Förintelseöverlevande som fyller 90 år i september. Jag kan bara föreställa mig hur han känner när han ser nazister hålla manifestationer, blockera gator och använda våld mot de få medmänniskor som är modiga nog att säga emot.
Jag har svårt att skaka av mig tanken på vad som skulle ha hänt om jag eller någon annan jude hade gått förbi S:t Pergallerian förra lördagen iklädd kippa eller med synlig Davidstjärna runt halsen.
Hade jag hamnat på akuten? Vilket öde hade muslimer, romer, öppet homosexuella mött om de hade gått förbi? Eller i stort sett vem som helst som inte delar nazisternas syn på hur dagens Sverige – dagens Uppsala – borde se ut.
Polisen har ett ansvar för att skydda oss och det är minst sagt problematiskt att de inte fick någon förvarning från Säpo om att nazistaktionen skulle äga rum. Med bättre underrättelser är jag övertygad om att polisen hade varit bättre förberedd på det som skedde.
Dock är det största problemet att vi tycks kunna delegera bort vårt personliga ansvar till polisen. I livet förekommer det ibland situationer där man måste välja mellan att agera eller förbli likgiltig. För att citera nobelfredspristagaren Elie Wiesel: ”motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet.”
I augusti 2013 finns det nazister på våra gator. Är detta något som vi genom likgiltighet accepterar eller är detta något som vi aktivt kommer att kämpa emot?
Carl Franks
Ordförande Judiska Föreningen i Uppsala
UNT 22/8 2013