Fram till nyligen tillämpade Sveriges högskolor positiv särbehandling vid antagningen till grundutbildningen. Den har fungerat så att personer med lika meritvärde (betyg, resultat på högskoleprovet eller liknande) inte har haft samma chans att komma in på en attraktiv utbildning. I stället har den grupp sökande som haft samma värde använts som utfyllnad. Om mer än hälften kvinnor har antagits i övrigt har det blivit många gånger lättare för män att komma in. Om "för många" män i stället antagits har resultatet blivit det motsatta.
I januari satte högskoleminister Tobias Krantz (FP) och Alliansregeringen ned foten och klargjorde att den nuvarande ordningen inte var acceptabel, att en mindre grupp personer med samma meritvärde inte bör användas för att balansera ut intaget som helhet på detta sätt.
I remissvar på detta initiativ har nu Diskrimineringsombudsmannen, men även flera organisationer som gör anspråk på att företräda studenterna, ställt sig negativa till förändringen. Liberala ungdomsförbundet och Liberala studenter ser en fortsatt positiv särbehandling som helt orimlig, med tanke på de resultat den har gett.
Positiv särbehandling kan spela en roll i vissa situationer. Det är främst när subjektivitet ingår i bedömningen. I exempelvis ett anställningsintervjuförfarande finns det alltid utrymme för godtycke och att välja det bekanta. I sådana fall kan positiv särbehandling av en underrepresenterad grupp vara ett verktyg för att stimulera en ökad mångfald. Samtidigt finns det i sådana situationer ofta en möjlighet att meritera sig ytterligare.
De yrkesutbildningar där den positiva särbehandlingen vid antagning har slagit igenom som mest har det gemensamt att de åtminstone fram till nyligen inte var tydligt kvinnligt kodade: veterinär, psykolog, läkare. Totalt i yrkeskåren finns det en relativt god könsblandning. Många andra utbildningar, som flera typer av lärare, sjuksköterska och flera ingenjörsutbildningar, har en mycket skevare fördelning.
Effekterna där har däremot praktiskt taget uteblivit, eftersom det inte finns någon betydande konkurrens till de platserna. Det är bara när alla sökande har samma betyg, högsta, som den positiva särbehandlingen slår till på allvar. Samtidigt är det just i dessa fall som det finns mycket små möjligheter för den enskilde att förbättra sina chanser och försöket att uppnå vinster på samhällsnivå sker direkt på den enskildes bekostnad.
Med fler betygssteg och bättre beräkning av meritpoäng ser regeringen till att det inte blir lotten, utan duglighet på egna meriter, som i framtiden i högre grad kommer att avgöra fördelningen av utbildningsplatser. Så länge det lottas är det däremot rimligt att lottningen sker på ett rättvist sätt.
Inget av detta betyder att vi tar lätt på snedfördelningen vad gäller kön inom högskolan. Ett av de mest oroande problemen är att både män och kvinnor i högre grad hoppar av utbildningar där man utgör minoritetskönet. Företrädare för högskolesektorn menar ofta att utbildningarna i sig är könsneutrala och att det bara är tidigare värderingar och fördomar som ger ett skevt studentunderlag. Att avhoppen på många håll ser ut som de gör talar mot detta och stämmer till eftertanke. Lösningarna kräver dock ofta en djupare strukturell analys än procenträkning av antalet platser.
Om Diskrimineringsombudsmannen slutade förespråka diskriminering i antagningssystemet och i stället bättre behandlade och följde upp anmälningar om diskriminering och felbehandling i själva utbildningen skulle vi fortare komma längre mot ett mer jämställt utbildningssystem - och i förlängningen ett mer jämställt samhälle.
Adam Cwejman
förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet
Pär Gustafsson
ordförande Liberala studenter
Emma Svensk
förbundsstyrelseledamot Liberala ungdomsförbundet
Carl Nettelblad
sjätte plats på Folkpartiets riksdagslista i Uppsala