Många kommuner tar ut överhyror av boende i bostäder beviljade enligt LSS. Detta har möjliggjorts av en bristande tydlighet i lagstiftningen. Problemet är välkänt för regeringen sedan flera år, men ännu har inga åtgärder vidtagit, skriver Leif Tallskog.
UNT har i artiklar den 2 och 3 december uppmärksammat de höga hyror, som Uppsala kommun debiterar för lägenheter i gruppbostäder beviljade enligt LSS. Uppsala kommun är dock inte ensam om att tillämpa oskäliga hyresnivåer för sådana lägenheter. Tyvärr har kommunerna, som framgår av UNT:s andra artikel, här fått stöd av domstolarna. Det stödet bygger dock på en högst tveksam lagtolkning. Problemet har på flera sätt påtalats för regeringen, som dock ännu inte gjort något åt frågan.
Domstolarna har funnit att Hyreslagen (Jordabalken 12 kap) är oinskränkt tillämplig även på lägenheter i gruppbostäder beviljade enligt LSS och att därför allt som kan tänkas påverka boendets värde ska beaktas. Det gäller sådant som gemensamhetsutrymmen, tillgång till personal, särskild utrustning, med mera. Det strider direkt mot en av grundtankarna bakom LSS, som säger att ingen ska ha extra kostnader till följd av sitt funktionshinder.
Av Socialtjänstlagen (8 kap 2 §) framgår att allt som påverkar boendets värde får beaktas vid hyressättning av bostäder beviljade enligt den lagen. Regeringsrätten (nuvarande Högsta Förvaltningsdomstolen) skriver i två domar 2005 att ”motsvarande får anses gälla, utan att detta särskilt omnämns i LSS, när upplåtelsen av bostad ingår som ett led i en insats enligt 9 § LSS”.
Denna slutsats är dock högst tveksam, för att inte säga uppenbart felaktig. Den utredning som föreslog införandet av stadgandet i Socialtjänstlagen, föreslog nämligen i sitt betänkande, SOU 1999:33, att motsvarande bestämmelse skulle införas även i LSS. I regeringens proposition togs dock det förslaget inte in och riksdagen beslutade sedan också enligt propositionen. Det måste uppfattas som att stadgandet i Socialtjänstlagen inte ska gälla bostäder beviljade enligt LSS.
Vidare står det i den proposition, där införandet av LSS föreslås (prop 1992/93:159), att ”Avgiften bör avse den enskildes privata bostad. Den enskilde bör däremot inte ha kostnader för gemensamma utrymmen och personalutrymmen.
De senare bör betraktas som del av den särskilda service och omvårdnad som skall ges i anslutning till bostaden.” Orden ”de senare” har av Regeringsrätten tolkats som personalutrymmen och domstolen menar därför att gemensamma utrymmen får beaktas.
Förutom att den tolkningen inte stämmer med normalt språkbruk, strider den direkt mot vad som faktiskt står i den citerade texten!
I LSS sägs att kommunerna får ta ut skälig avgift för bland annat bostad. I propositionen om LSS anges dock också att reglerna möjliggör att boendet organiseras som vanliga hyresförhållanden. Samtidigt anger propositionen, som påpekats ovan, att den enskilde endast ska ha kostnad för sin privata bostad.
Eftersom hyra och inte avgift erläggs har dock Hyresnämnderna och Svea Hovrätt, som är sista instans i ärenden rörande hyreslagen, funnit att hyreslagen är oinskränkt tillämplig.
De har funnit att hyran ska innefatta ”värdet av tillgång till personal, gemensamhetsutrymmen och andra förmåner”, det vill säga direkt i strid med vad LSS-propositionen säger. De har också funnit stöd i Regeringsrättens tolkning att vad som står i Socialtjänstlagen ska gälla även för LSS, trots att riksdagen beslutat att så inte ska vara fallet.
Summa summarum: Trots vad LSS-propositionen säger har domstolarna funnit att den enskilde ska betala för gemensamhetsutrymmen, vård och service. Trots vad riksdagen beslutat har domstolarna funnit att bestämmelserna i Socialtjänstlagens 8 kap 2 § är tillämpliga på bostäder upplåtna enligt LSS. Det hela är med andra ord en enda röra. Vad som behövs är ett klargörande i lagstiftningen, så att det som sägs i förarbetena kommer till tydligt uttryck även i lagen – antingen LSS eller Hyreslagen eller eventuellt båda. Frågan är väl känd för regeringen, men där verkar tyvärr inget hända.
LSS-utredningen konstaterade i sitt betänkande (SOU 2008:77) att de höga hyrorna för personer, som beviljats bostad enligt LSS, är ett bekymmer och att frågan borde utredas i särskild ordning. Statsrådet Maria Larsson sade i riksdagen den 18 december 2009 som svar på en fråga bland annat: ”Jag anser att principen om att den enskilde inte ska behöva få merkostnader till följd av sin funktionsnedsättning är viktig att upprätthålla men att det kräver noggranna överväganden att hitta lämpliga åtgärder för detta.
Som nämnts tidigare har LSS-kommittén lämnat förslag som berör frågan om höga hyreskostnader för bostäder enligt LSS. Dessa förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet.” Något resultat finns dock ännu inte.
Frågan om hyressättning av LSS-bostäder är viktig. De som berörs har i de flesta fall aldrig haft möjligheter att arbeta och de uppbär därför vanligen endast aktivitets- eller sjukersättning, vilket ger mycket begränsade ekonomiska resurser. En hög hyra begränsar påtagligt livet i övrigt. Att höja bostadstillägget, som diskuterats, är inte fel, men det ersätter inte åtgärder för att rätta till hyressättningen.
Nuvarande hyressättning innebär att staten (genom bostadstillägget) eller den enskilde (om han/hon har en slant på banken och därmed får reducerat bostadstillägg) får svara för kostnader, som kommunerna, enligt lagstiftarens avsikt, ska svara för.
Leif Tallskog
Autism- och Aspergerföreningen Uppsala län
UNT 8/12 2011