I Magnus Alkarps bok om nazistkravallerna i Gamla Uppsala påsken 1943, ”Fyra dagar i april”, finns flera kapitel som skildrar hur det nazistiska partiet SSS då försökte jaga upp stämningarna i Uppsala.
Under en veckas tid skickar man ut små ”patruller” på stan och varje dag är det någon som misshandlas på offentlig plats. (SSS gör också misstaget att ge sig på en före detta proffsboxare och den kvällen är det fyra av dem som får plåstras om.)
Alkarp skildrar nazisternas taktik i detalj. Så försöker man konsekvent framställa sig själva som offer. Längst fram i leden sätter man unga män med stenansikten – längre bak går de som har till uppdrag att provocera fram slagsmål genom utfall mot åskådare och motdemonstranter.
Alkarp skildrar de problem den tidens polis hade att förhålla sig till vad som skedde – bland dem fanns ett fåtal rena nazisympatisörer, medan flertalet var antinazister. Ändå blev polisen ett redskap i nazisternas plan, som var att framkalla en kravall – och sedan skylla på de norska flyktingarna i staden.
Länge sedan, säger någon. Ändå ser man samma skådespel upprepa sig på Svartbäcksgatan i lördags. Den mest våldsbenägna av svenska högerextrema grupper, den så kallade ”Svenska motståndsrörelsen” stängde i princip av gågatan under flera timmar i vad de själva kallade en ”flygbladsutdelning”, men som var en demonstration med standar, vakter och slagord. Något tillstånd fanns inte.
Polisen kom småningom och gjorde förmodligen rätt i att avvakta, då man bör värna den så kallade församlingsfriheten – otillåtna demonstrationer kan ha alla möjliga syften.
Däremot bör Uppsalapolisen förklara vad som skedde sedan. Mot slutet av demonstrationen protesterade en kvinna mot att bli filmad och blev enligt vittnen slagen av en nazist. En man som försvarade henne blev misshandlad av flera nazister, som slog honom med standarskaften (ofta sågade i rätt längd för att kunna användas som tillhyggen) Han fick föras till sjukhus. Ingen greps.
Så här skriver SMR på sin hemsida:
”Polisen grep en av Motståndsrörelsens aktivister, men de övriga aktivisterna svarade med en lyckad fritagning och begav sig därefter från platsen. Polisen valde att inte följa efter. (…)Den 35-årige mannen fick föras med ambulans till sjukhus. Inga av Motståndsrörelsens aktivister skadades. ”Ömmande knogar, på sin höjd”, säger gruppchef Oscar Bergström till Nordfront.”
Den nazistiska metodiken från 1943 följdes på varje punkt. Man utmålar sig som offer. Man provocerar fram bråk. Man misshandlar människor på offentlig plats. Och man lyckas få polisen att framstå som handlingsförlamad.
Polisens talesperson menar att påståendet om ”fritagning” inte stämmer, men säger också att man inte har några misstänkta. Man kunde ju börja med att kalla de organiserade nazister som fanns på platsen, och som inte drar sig för att skylta med sina namn, till förhör.
SÄPO och BRÅ har publicerat statistik över våldsbenägenheten hos olika politiska extremgrupper, och om man läser rapporten ”Våldsam politisk extremism” (2009:15) ser man i statistikbilagan att antalet kända fall av misshandel är ungefär lika stora bland vänsterextremister och nazister. Det rör sig om ett hundratal fall under en tioårsperiod. Där finns dock även en kolumn med rubriken ”Mord och dråp”. Under samma period finns fjorton fall utförda av högerextrema. (Då är ”ensamma galningar” som Ausonius eller Mangs inte inräknade.) Den vänsterextrema kolumnen är däremot tom.
Det finns alltså skäl att betrakta naziströrelser som SMR som en särskilt farlig typ av politisk extremism. Alla katter är i mörkret inte lika grå. En del har en mörkare nyans.
SMR, som har en uttalad våldsmetodik, punktmarkerar ”mindre” orter (dit Uppsala tydligen räknas), väntar tills polisen vänder ryggen till och ger sig sedan på någon. Syftet är det gamla vanliga: man vill skrämmas och därigenom få respekt. Man vill ha mediauppmärksamhet. Och man vill bli lagförd – för att mäta var gränsen går. Och flytta den.
Jag tror att många Uppsalabor väntar sig att polisen ändå inte låter detta ärende falla ned i högen märkt ”ingen åtgärd”. Det rör sig om en öppen provokation mot rättssamhället, och det är avgörande att visa att man inte spelar med i den nazistiska metodik som visat sig på samma plats både 1943 och i lördags. Vi väntar på Uppsalapolisen svar.
Ola Larsmo
Författare
UNT 15/8 2013