I samband med att fonderna skrotades beslöt regeringen att bilda ett antal stiftelser med uppgift att främja svensk forskning med de avvecklade fondernas kapital som bas.
Stiftelsen för strategisk forskning, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning och Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling var några av de stiftelser som bildades. Syftet med reformen var att forskningsstiftelserna skulle ge ett ordentligt resurstillskott till svensk forskning och utgöra en ny kanal för forskningsfinansiering.
Stiftelserna har varit mycket framgångsrika. Vid sin tillkomst fick stiftelserna tillgång till ett kapital på över tio miljarder kronor. Under sin existens har stiftelserna finansierat åtskilliga viktiga forskningsinsatser och samtidigt lyckats väl i sin förvaltning. I december 2008 uppgick stiftelsernas kapital till drygt 17 miljarder kronor.
Ett framgångsrikt system för forskningsfinansiering bör präglas av mångfald av både aktörer och finansieringsformer. Inom svensk forskningspolitik ryms därför, enligt regeringens synsätt, såväl anslag till universitet och högskolor, som forskningsråd, privata aktörer - och forskningsstiftelser.
Forskningsstiftelserna har spelat en central roll inte minst som finansiärer av strategisk forskning - forskning som kan innehålla både grundforskning och tillämpad forskning. I den rollen har stiftelserna bidragit till att fylla en lucka i svensk forskningsfinansiering.
Men forskning som ska bli lyckosam måste stå fri från klåfingrig politisk dirigism. Den borgerliga regeringen beslöt därför att de nya stiftelsernas styrelser skulle utses av stiftelserna - med undantag för en ledamot som skulle utses av regeringen - i huvudsak på grundval av nomineringar från olika institutioner inom vetenskapssamhället.
De fristående forskningsstiftelserna var emellertid en nagel i ögat på socialdemokraterna. Så fort partiet fick chansen revs den borgerliga reformen upp.
Under den socialdemokratiska utbildningsministern Carl Thams ledning sattes forskningsstiftelserna under politisk kontroll. Trots mycket kraftig kritik drev Carl Tham under uppmärksammade former igenom att samtliga ledamöter i styrelserna skulle utses av regeringen.
Sedan regeringen tillträdde i oktober 2006 har kursen i forskningspolitiken lagts om: den akademiska friheten och vetenskapliga autonomin har stärkts rejält.
Landets universitet och högskolor utser numera själva i praktiken sina styrelser, forskarinflytandet i Vetenskapsrådet ökar väsentligt och inom ramen för en rekordstor höjning av forskningsanslagen på fem miljarder kronor får den fria grundforskningen kraftigt ökade resurser.
Nu tar vi nästa steg. I den promemoria som regeringen skickar på remiss i dag föreslås ett nytt regelverk för hur forskningsstiftelsernas styrelser ska utses. Innebörden är i korthet följande.
- Effektivt styrelsearbete. Styrelserna ska bestå av mellan sex och tio ledamöter med en mandatperiod på tre år. En ledamot ska kunna omväljas en gång. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.
- Ökat oberoende för forskningsstiftelserna. Samtliga styrelseledamöter, förutom en eller två (i de största styrelserna) ledamöter som tillsätts av regeringen, utses av stiftelsernas styrelser själva.
- Stärkt inflytande för vetenskapssamhället över stiftelserna. Ledamöter i stiftelsernas styrelser tillsätts efter nominering av universitet och högskolor, forskningsråd och vetenskapliga institutioner såsom Kungliga Vetenskapsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien, med undantag för en ledamot som styrelsen utser själv utan sådan nominering.
Med regeringens förslag återupprättas de fristående forskningsstiftelserna i sin ursprungliga form. Därmed sätts definitiv punkt för det socialistiska löntagarfondsexperimentet i svensk politik.
Och de sista resterna av Carl Thams försök till politisk centralstyrning av forskningen sopas bort. Det är på tiden.
Tobias Krantz
högskole- och forskningsminister (FP)
UNT 15/10 2009
högskole- och forskningsminister (FP)
UNT 15/10 2009