Under 1900-talet skedde en kursändring i Norden och många andra delar av världen – från statsinriktade geopolitiska allianser till människoinriktade samarbeten och multilateralism.
Nu finns det tecken på att Norden är på väg tillbaka till statscentreringoch realpolitik, detta i en tid då alternativa synsätt behövs som allra mest.
Vår syn på internationellt samarbete i dag är i grunden att sådant samarbete ska bygga på och främja humanism, mänskliga rättigheter och relationer samt praktiska frågor såsom miljövärden och jämlika handelsvillkor. Nationernas förbund och senare FN-stadgan satte grunden för denna kursändring. Resultatet av kursändringen blev särskilt tydligt i Europa som på ett banbrytande sätt - genom Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna – accepterade att sätta människans integritet och värdighet över enskilda staters rättsordningar och olika regeringars mer eller mindre kortsiktiga politiska intressen.
De nordiska länderna har varit ivriga förespråkare och aktörer i denna kursändring.I den andan har den nordiska samarbetstraditionen länge satt frågor om den enskilda människans väl och om språk och kultur i sitt centrum. I Norden har samarbetet främst handlat om att främja mobiliteten av nordiska medborgare och möjligheter för möten mellan nordborna.
Frågan är nu åt vilket håll det nordiska samarbetet kommer att utvecklas framöver.
Det finns tecken på en rörelse i motsatt riktning, tillbaka till statscentrering och realpolitik, där stater samarbetar på områden som i dagens värld känns avlägsna från medborgarnas intressen och behov och från frågor som engagerar det civila samhället. Finlands och Sveriges försvarsministrar har förklarat sig beredda att fördjupa och betona det bilaterala försvarssamarbetet. I kölvattnet av den säkerhetspolitiska utredningen skriven av Thorvald Stoltenberg (2009) och den nordiska solidaritetsförklaringen (2011) diskuterar det nordiska samarbetet i dag aktivt och på hög nivå frågor om försvarssamarbete och militära hot, medan frågorna om bland annat energi- och miljöproblem, mobilitets- och skattehinder, språk, kultur, utbildning och inte minst fred tycks ha kommit i skymundan.
Den nya vändningen i det nordiska samarbetet är en tillbakagång i förhållande till den humanistiska tradition som Norden och Europa har stått för under lång tid.
Med hänvisning till de aktuella händelserna i Ukraina har fokus förflyttats än mer mot hot, försvar och upprustning, trots att det nu vore särskilt viktigt att föra fram alternativa, fredliga, sätt att tänka och handla. Norden har ett ansvar att främja demokratiska och fredliga krafter.
Nätverket Norden för fred:
Sia Spiliopoulou Åkermark, direktör Ålandsfredsinstitut
Sinikka Bohlin, ordförande Föreningen Norden Sverige
Hedda B Langemyr, verksamhetsledare Norges fredsråd
Laura Lodenius, verksamhetsledare Finlands fredsförbund
Birger Norup, verksamhetsledare Peace Alliance Denmark/GAMIP, Islands universitet
Fotnot: Artikeln publiceras också i tidningar i andra nordiska länder.