I ett OBS-inslag från hösten 2012 (6/9) talade Kristian Gerner om Ryssland som en självklar del av Europa. ”I våra dagar är Ryssland varken mer eller mindre europeiskt än Italien”, sade han och knöt an till president Charles de Gaulles vision från sextiotalet om ett Europa ”från Atlanten till Ural”, med Sibirien som en integrerad del i en sådan geografisk och geopolitisk konfiguration.
Bakgrunden till dylika uttalanden är förstås historisk. Europeisk politik genom seklerna går inte att förstå utan sin ryska komponent, och då handlar det inte om något ”etniskt” Ryssland utan om ett ryskt rike som länge befann sig under territoriell expansion men som i vår tid har flyttat tillbaka de flesta av sina gränser. Tillfälligt eller för gott? Det är omöjligt att säga.
1700–1718, 1812–1814, 1848–1949, 1917–1921, 1941–1945, 1989–1991: vid alla dessa tillfällen avgjorde den ryska makten Europas öde. Till det bättre eller sämre – om detta går åsikterna isär. Men det är ett obestridligt faktum att den ryska kulturen på ett enastående sätt har berikat det andliga och intellektuella livet i Europa under hela den moderna epoken.
Det fanns en ömsesidighet här. Tsarrysslands ekonomiska och industriella modernisering decennierna kring 1900 skedde inte isolerat utan under medverkan från det övriga Europa.
De röster som nu varnar för ett mer eller mindre akut ryskt hot mot andra europeiska länder, eller som i dagsrapporteringen spekulerar i förekomsten av ett ”europeiskt” och ett ”ryskt” Ukraina, är offer för modern mytologi.
Som Gerner påpekade i sitt inslag i radion appellerade Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov till ett gemensamt ”europeiskt hus”, ett slagord som han hade lånat från tysk socialdemokrati. Och det var givet att Ryssland, liksom postsovjetiska efterföljarstater, skulle finnas med i denna byggnad
Riktigt så har det inte blivit. Vissa västliga intressen utnyttjade Rysslands svaghet och förlust av land efter 1991 till att flytta fram sina strategiska positioner och exkludera Restryssland från en allvarligt syftande europeisk samverkan. Det tyder däremot på en förunderlig mognad hos både befolkning och ledarskap att det inte blev något Weimarryssland av detta krympta rike, med revanschism och extremxenofobiska massrörelser som dominerande politiska krafter.
Man hade kunnat vänta sig att Ryssland skulle ha belönats för detta. I stället förefaller motsatsen ha inträffat. Utanför det nuvarande Rysslands gränser frodas revanschstämningar och ett aktivistiskt rysshat som inte sällan får rasistiska övertoner. Västliga ledare bedriver oavbrutet nålstickspolitik mot makten i Moskva, i vad som tycks vara en informell tävlan dem emellan.
Det närmast sensationella är ju att Ryssland efter sitt nederlag i kalla kriget har visat en påfallande återhållsamhet i sitt utrikespolitiska agerande och inte alls framträtt så aggressivt som vissa andra makter under den aktuella perioden har gjort. ”Proletär internationalism”, huvuddevis från den socialistiska eran, har efterträtts av en tämligen inåtvänd nationalism, vilket måste anses vara ett rätt förnuftigt vägval i ett land med många sår att läka på samhällskroppen.
Exkluderingen av Ryssland och den ständiga svartmålningen av det ryska styrets handlande kan inte betecknas som annat än kontraproduktivt. Det sår misstro och cementerar misstänksamhet i relationen mellan Ryssland och dess omgivning.
Och dessutom: det gränsar till äventyrspolitik. Som om man ville provocera fram exempel på Rysslands onda avsikter. Som om det behövdes en fiendebild just där man hade kunnat få en viktig samarbetspartner.
Rysslands plats och ställning i Europa behöver förvisso diskuteras, men utan alarmistiska tongångar. Det finns företeelser i det ryska samhället som en svensk häpnar inför och som kan göra honom eller henne heligt förbannad.
Men en sådan person måste samtidigt förstå att också ryssen har ett kritiskt öga, ett samvete, ja även offervilja och upproriskhet – det senare egenskaper som vi svenskar inte alltid har visat prov på i överflöd.
En rättsstat tar tid att bygga upp, men i det ryska fallet har utlänningar inbillat sig och krävt att den ska vara på plats från första stund. Det är så kolossalt dumdristigt, inte minst därför att det tenderar att dra bort blickarna från brister i det egna – också det svenska – samhällssystemet.
Nog finns ännu chansen att justera gängse Rysslandsbild, den som det mediala och politiska etablissemanget tycks vara så överens om. De olympiska vinterspelen i Sotji borde kunna bli ett gott tillfälle för att starta en upplysningsrörelse om rysk kultur, historia, om ryska människor och samhällsförhållanden, i syfte att komplicera sättet att se på vår största granne.
Anders Björnsson, historiker, 2008–2013 chefredaktör för den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds, utgiven av Centre for Baltic and East European Studies (CBEES), Södertörns högskola