Sveriges rovdjursförvaltning är i många avseenden en framgångssaga. Från att ha varit i det närmaste utrotade har våra stora rovdjur återkoloniserat vårt land. Att den svenska vargstammen i dagsläget baseras på fem obesläktade vargar visar dock att nuvarande förvaltningsform inte är långsiktigt hållbar. Det lyfter frågan om inte förvaltningen måste ta större hänsyn till de naturgivna förutsättningarna. Av den anledningen bedömer vi att förekomst av stationär varg sannolikt måste tillåtas i delar av norra Sverige i syfte att erhålla en långsiktigt livskraftig vargpopulation.
Förvaltningen måste också ta större hänsyn till regionala olikheter. Länen måste ges möjlighet att förvalta sina viltstammar med hänsyn till övrigt vilt och till länets invånare. För lodjur är det viktigast att förvaltningen tar avstamp i länens miniminivåer.
Den nationella nivån bör utgöra långsiktigt mål men utgångspunkten ska inte vara att den vid varje enskilt tillfälle måste klaras. I stället ska respektive läns miniminivå nås och balans mellan rov- och bytesdjur säkerställas. När lodjuren i respektive län uppnår sin miniminivå har vi även uppnått den nationella nivån på 250 föryngringar.
Regeringens ambition är att länsstyrelserna ska förvalta rovdjuren. Vi ansvarar tillsammans med Svenska jägareförbundet för spårningar och vi beräknar hur många rovdjur som finns i länet. Vi besiktar rovdjursskadade och dödade tamdjur och betalar ut bidrag till stängsel och ersättningar för rovdjursdödade tamdjur. Vi tar beslut i flertalet rovdjursfrågor som till exempel utsättningsområden för varg, skyddsjakt på lodjur, regional förvaltningsplan för rovdjur och miniminivå för lodjur och vi träffar och pratar rovdjur med många människor. När Naturvårdsverket i dagarna delegerade skydds- och licensjakt på maximalt 40 lodjur till länen i Mellansverige begränsades våra möjligheter att förvalta länets viltstammar trots att det är regeringens uttalade ambition att så ska ske. Ytterligare en konsekvens av beslutet är att det öppnar upp för jakt i län där lodjursstammen ännu inte når upp till länets miniminivå. Verket försvarar sitt beslut med att 24a§ jaktförordningen omöjliggör en fullständig delegering till oss. Vi avvaktar nu svar på vår egen skrivelse till regeringen med krav på översyn av paragrafen.
Enligt vår mening är det inte rimligt att antalet lodjur i Uppsala län ska bero av hur många lodjur det finns i Skåne, Västra Götaland eller Norrbotten. Mängden lodjur ska i stället baseras på de förutsättningar som finns i vårt län. Länet har en miniminivå på 23 föryngringar eller cirka 130 djur som inte får understigas och som har beräknats fram utifrån länets förutsättningar att hålla bytesdjur. Det är en hög miniminivå till följd av en mycket ambitiös rovdjurspolitik.
Frågan vi måste ställa oss är om det är möjligt att hålla en lodjursstam väsentligt över miniminivån under någon längre tid. I publikationen ”Slutrapport – lodjursprojektet” från 2008 konstaterar Grimsö forskningsstation att rådjuren i vår region kontinuerligt har minskat från mycket höga tätheter i början av 1990-talet till dagens betydligt lägre tätheter.
I rapporten visar forskarna också att när rådjuren blir tillräckligt få till antalet minskar även lodjuren kraftigt i antal. I vissa områden fanns efter tio år endast en fjärdedel av lodjursfamiljerna kvar.
Det är en process som börjat i nordligaste Svealand och södra Norrland och sedan efterhand ”rullat” söderut. Vi menar att en ansvarsfull förvaltning som syftar till att miniminivån långsiktigt ska klaras bör ta hänsyn till historien och om möjligt försöka förhindra att den upprepas i vårt län. En kraftigt minskande lodjursstam i länet påverkar ju våra möjligheter att uppnå den nationella miniminivån och därmed bevarandestatusen för lodjur.
Det måste vara bättre att tillfälligt och under kontrollerade former öka jakten på lodjur i syfte att närma sig miniminivån och därmed underlätta en återhämtning av rådjuren. Med samma syfte borde också jakten på rådjur tillfälligtvis regleras så att vi säkerställer att jakten anpassas efter tillgången. Jakten på räv bör enligt samma resonemang uppmuntras. Allt i syfte att åstadkomma en bättre balans mellan rov- och bytesdjur. Vi är nämligen övertygade om att länet kan hålla en lodjursstam över miniminivån samtidigt som det finns utrymme att jaga rådjur. Men för att åstadkomma det krävs en aktiv förvaltning som löpande anpassas efter rådande förhållanden.
Länsstyrelsen har förutsättningarna att verkställa de rovdjurspolitiska målen. Men då krävs att myndigheten ges mandat att hantera förvaltningen fullt ut. Län som likt Uppsala överstiger sin miniminivå måste ges förtroende att ta nödvändiga beslut vilket inkluderar beslut om licensjakt.
Eftersom Naturvårdsverket är fortsatt obenäget att medverka till att riksdagens ambitioner om en regionalt förankrad rovdjurspolitik kan bli verklighet återstår för oss att förlita oss på att vår nya miljöminister Lena Ek (C) säkerställer att länsstyrelsen ges det fulla mandatet i det här hänseendet.
Peter Egardt
landshövding
Lennart Nordvarg
naturvårdsdirektör
UNT 13/11 2011