I Vallentuna Steget 15 mars 2011 läser jag om planerna på två nya friskolor i kommunen. Den som följt utvecklingen inom skolan minns argumenten för friskolereformen: att konkurrens skulle driva upp kvaliteten i den kommunala skolan, vilket skulle höja kvalitet i hela skolan. Ingenting pekar på att så blivit fallet.
För 20 år sedan genomförde Göran Persson kommunaliseringen av skolan, våldsamt kritiserad av en nästan enad lärarkår och av borgerligheten. Främst för risken att krossa den likvärdiga skolan och öka skillnaderna i samhället. Några år senare genomförde regeringen Bildt friskolereformen och det fria skolvalet.
Reformerna må ha ansetts ligga i tiden. För många svarar de säkert också mot ideologin om marknad och valfrihet. Jag tillhör inte de övertygade.
Skola och undervisning är ingen marknad och produkt som med likvärdigt innehåll kan testas av Sverker Olofssons Plus. Skola består av en oändlig ström av individer med högst individuella behov, av lärarlag som förändras över tiden och av utvärderingsinstrument som är direkt olämpliga som konkurrensmedel.
Hur skulle skolledare och lärare i en skola eller i en kommun rimligen kunna överblicka och värdera insatser och resultat i en eller i alla ”konkurrerande” skolor för att sedan kunna vidta exakt rätt kvalitetshöjande motdrag i sin eller sina egna?
Med två decenniers erfarenhet av reformerna finns lite som pekar på att kvaliteten i skolan har höjts – men gott om exempel på att det gått åt andra hållet.
Vi hör om högskolor som klagar över sjunkande förkunskaper, kommuner som vittnar om utarmning av skolor på små orter då strömmen går mot större, förortsskolor som dräneras på goda förebilder och uttröttade elever som i tro att gräset är grönare på annat håll skjutsas miltals till och från hemmet.
Vi ser konkurrens som driver fram kortsiktiga och ohållbara specialiteter, skolföretag som med ofullständigt innehåll, aggressiv marknadsföring och industriella affärsmodeller växer till kapitalstarka vinstmaskiner och säljobjekt, och fler religiösa skolor som i vissa fall omfattas av rena irrläror.
Den svenska skolan hamnar därtill ofta i strykklass i internationella jämförelser. En av de sämsta effekterna av reformerna är konkurrensdriven betygsinflation så uppenbar att man måste vara dum eller blind för att inte se.
Det ligger också något unket i att ta ut vinst ur skolverksamhet. Inte främst för att den är skattefinansierad, utan för att mekanismerna för företagande och vinstoptimering är rakt motsatta förutsättningarna för skolundervisning, där varje insats bör styras av aktuellt behov utan hänsyn till ekonomiska faktorer. Här går inte att jämföra med annan upphandlad eller privatiserad verksamhet där en väl definierad och avgränsad tjänst kan utföras på entreprenad.
Reformerna i skolan innebär ytterligare en sällan nämnd problematik. Kommunaliseringen och privatiseringarna innebär möjligheter för oönskad lokal experimentlust.
Min korta erfarenhet av kommunalpolitik gör mig fullständigt övertygad om att där inte finns tillräcklig kompetens, erfarenhet och stringens för att råda över så kritisk verksamhet som utbildning. Inom ansträngt och taktiskt tillkomna kommunala nämnder finns alltför många perspektivlösa och klåfingriga amatörer, som med infantil uppfinningsrikedom gärna lägger fokus på profilering av den egna kommunen, snarare än överföring av baskunskaper.
Jag är ingen expert på skolans värld. Och det är omöjligt att överblicka alla utredningar och rapporter. Men som engagerad har jag uppfattat att det finns allt för många tecken på en utveckling i fel riktning.
Även för en borgerlig finns sektorer som inte lämpar sig för marknadskrafternas dynamik. Dit hör försvar, polis och rättsväsende. Lika självklart också skolan.
Kunskap är vägen till ett bra samhälle och en förutsättning för att förstå varför man inte får stjäla och slå. Skolan är samhällets främsta försvar mot sönderfall. En bra skola är en lika stor angelägenhet för de som inte har barn i skolan som för dem som inte har några barn alls.
Vad Vallentuna och landets elever och lärare behöver är inte mer av mångfald, experiment och konkurrens och fler versioner på skolundervisning. Vad skolan behöver är riktlinjer, stabilitet och arbetsro och fokus på överföring av baskunskaper.
För Vallentunas och hela samhällets skull finns all anledning att mana till försiktighet.
Mitt motstånd är inte ideologiskt. För mig handlar det om sunt förnuft. Enskilda friskolor må ha aldrig så goda resultat, men att släppa fram fler friskolor gör inte hela skolan bättre.
Björn Schaerström
ledamot (M) av kommunfullmäktige i Vallentuna kommun
UNT 31/3 2011