Den massiva kritiken av ”Detaljplan för kv Seminariet”, som vill möjliggöra byggande av höga flerfamiljshus på området, har nu fört ärendet ända upp i kommunfullmäktige. Man föreställer sig att det skulle ha fått de planerande politikerna att stanna upp ett tag. Men i onsdags godkändes exploateringsavtalet av kommunstyrelsen.
Det kändes ett ögonblick som ett slag rätt i ansiktet. Kan politiker vara så nonchalanta att de blankt struntar i kritiken och bara kör vidare. Vi trodde inte att ett exploateringsavtal i dagsläget skulle vara det viktigaste, när vi hoppas och tror att politikerna förstått att planprocessen bör ta en vända till. Om inte Uppsala fullmäktige säger nej till detaljplanen står stadens styrande där med sin skam.
Detaljplanen är ett typexempel på vådan av den manipulativt ensidiga planering kommunen kör med. Markägaren får det som den vill. I övrigt ges lite populistiskt ”smågodis” så att pillret lättare kan sväljas. Här blir det park, förskola och torg innanför den cirka 400 meter långa raden av 4-7 våningar höga bostadshus runt området. Parken består av nuvarande bilparkeringen framför seminariet och rester av en undervisningsträdgård. Rektors- och vaktmästarbostaden får ligga kvar mitt i. Torget är ett entrétorg till parken. Resultatet av planen är att seminarietomtens obebyggda yta där den ligger mitt i en redan högexploaterad bostadsbebyggelse har blivit totalt sönderplottrad. Och nordvästra Uppsala har gjorts urarva på den gröna oas den har i dag.
Uppsalas stadsmiljö är ett arv till låns att vårda för att sedan föras vidare till kommande generationer. Alla områden, stora som små, har redan en historia och sin uppgift i dag. Det är varje sann planerares uppgift att oberoende av uppdragsgivarens önskningar synliggöra detta. Då blir också handlingsalternativen för planeringen tydligare och inte bara resultat av kortsiktiga lösningar på stundens problem. Det finns inga ”tomma” eller ”glömda” grönområden i stadsbygden. Även på vådan av att glömma detta är den här detaljplanen ett utmärkt exempel. Sätts den här glömskan i system – tecken finns på det – då åsamkas arvet obotliga skador.
Den största och våldsammaste utbyggnaden i Uppsala hade sin grund i inflyttningen från landsbygden efter andra världskriget. Det tog sig uttryck i miljonprogrammet på 50- och 60-talet och dess efterdyningar under sent 60- och 70-tal, då Gottsunda och Sävja kom till.
Ett av de viktigaste tillskotten i den tidens planeringstänkande var grönområden i omedelbar närhet till bostadsbebyggelse. Dessa grönområden hittar nu dagens planerare överallt i stadsmiljön men tycks inte förstå varför.
Man undrar var den blindheten kommer ifrån – medveten eller ej. Det visar sig att alla planerares rättesnöre, Plan- och Bygglagen, numera bara talar om Naturreservat, Friluftsområden, Parker och Övrig skogs- och jordbruksmark. Om bostadsnära grönområden talas ingenting. Begreppet är borta.
Och kanske är det också bekvämt för dagens planerare, inte minst för vår mångåriga ordförande i byggnadsnämnden, Liv Hahne, som ju sedan länge är känd som en talför representant mot miljötänkande och mot hållbar utveckling. Hon betraktar dessa grönområden närmast som ännu inte bebyggda områden.
Se upp och håll i hatten! Grönområden nära våra hus lever farligt. Fortare än du tror befinner sig majoriteten bakom ett byggande i kvarteret Seminariet i ditt område och placerar ut stakkäppar för nya hus!
Ragnar Bergling
docent i geografi, tidigare bland annat
ordförande (FP) i byggnadsnämnden
UNT 9/3 2012