”Skickliga lärare är den viktigaste framgångsfaktorn i skolan”. Upprepat som ett mantra av politiker och ledarskribenter, men i sammanhanget sällan eller aldrig analyserat eller konkretiserat - vad menas med en skicklig lärare? Svensk och internationell forskning inom studies in excellence-traditionen som fokuserar på vad som karaktäriserar framgångsrik undervisning visar på ett antal kriterier. Här är några:
Den skickliga läraren reflekterar kontinuerligt över sin undervisning tillsammans med kolleger, och är beredd att anpassa den till eleven, ämnet och sammanhanget.
Den skickliga läraren har tilltro till sina elever; alla kan och vill lära och om det inte är så finns det en anledning som i så fall måste utrönas.
Den skickliga läraren strävar mot att alla elever ska få lyckas utifrån sina förutsättningar, eftersom det är att lyckas man lär sig något av.
Den skickliga läraren uppmuntrar eleven att försöka prestera lite mer än man tror sig om att kunna klara.
Den skickliga läraren har en hög acceptans för elevvariation, olikhet och mångfald. (Internationella studier visar att alla elever vinner kunskapsmässigt på heterogena gruppsammansättningar och de som vinner allra mest är de med de sämsta utgångslägena).
Den skickliga läraren införlivar en rad olika undervisningsmetoder i sin repertoar i syfte att kunna arbeta icke-exkluderande. Listan kunde göras mycket längre.
Vi vet att det finns mängder av kompetenta lärare ute i skolorna som passar in på beskrivningen ovan, men deras kunskaper och erfarenheter kommer sällan eller aldrig till uttryck.
Varken i regeringens annonserade uppdrag till den blivande skolkommissionen, det vetenskapliga utbildningsrådet eller skolforskningsinstitutet har verksamma lärare någon plats.
Syftet med institutet är att ”… föra ut kunskaper om effektiva metoder och arbetssätt till lärare och förskollärare”. Lärare ses som objekt för forskares och politikers ensidigt grundade intentioner och påbud.
Vi ser möjligheter att förändra situationen: En första förutsättning är, anser vi, att den pedagogiska forskningen på universitet och högskolor på allvar börjar intressera sig för lärares kunskaper och erfarenheter, vad som händer i samspelet mellan lärare och elev - att man tar del av och förhåller sig till skolans praktik. I stället har den under senare år funnit sin mesta inspiration inom ämnen som psykologi, sociologi och filosofi. Fält som kan vara nog så intressanta och viktiga ur ett flervetenskapligt pedagogiskt perspektiv, men till föga hjälp för lärarna när det gäller att utveckla undervisningen i skolans vardag. Till exempel svara på frågan: Vilka förutsättningar krävs för att alla barn och ungdomar ska få lära sig läsa, skriva och räkna på en tillräckligt avancerad nivå i förhållande till de krav som samhället ställer?
Här visar studier på mycket goda effekter när lärare möter forskare och forskare möter lärare ”på golvet”.
I stället för ett ensidigt förmedlande av teoretiska kunskaper från akademi till lärare blir de senare medaktörer i skapandet och utvecklandet av den egna yrkeskunskapen. Genom ömsesidigt reflekterande får lärarna möjlighet att teoretisera och sätta ord på sina pedagogiska handlingar. Forskarna, å sin sida, tvingas ta ställning till och fördjupa sin forskning i frågor sprungna ur lärares erfarenheter och praktik och universiteten erövrar en hittills försummad men nödvändig praxisorienterad grund i lärarutbildning och skolforskning. Den skickliga läraren kan nu beskrivas som en som lyckas förena vetenskapligt grundat teoretiskt kunnande om läroprocesser med praktiska yrkeserfarenheter till pedagogisk handling. Teori och praktik i skön förening.
Forskning pekar på att utvecklingen av lärares yrkeskompetens riskerar att stanna upp efter de fem första åren i yrket.
En slutsats är att både lärare och elever behöver utmaningar för att inte hamna i ”komfortzonen”. Lärarskicklighet blir en färskvara. Vår övergripande slutsats är alltså att forskarna måste hitta ut till lärarna på skolorna och större resurser satsas på ett praxis inriktat forskningssamarbete där den gemensamma målsättningen per definition är att förändra och utveckla verksamheten. Studier visar att denna typ av kontextanknuten fortbildning i kombination med akademiska kurser förlagda på universitet och högskolor, är det som lärare själva uppfattar som den effektivaste vägen att utveckla och bibehålla ett skickligt lärarskap.
Eva Heimdahl Mattson, professor emerita i specialpedagogik
Stockholms universitet
Catharina Tjernberg, filosofie doktor i specialpedagogik
Stockholms universitet