Kritiken mot IFAU ligger fast

I en debattartikel den 9 juni karakteriserade jag verksamheten vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) som pseudoforskning. Därefter, den 19 juni, avfärdade Erik Mellander vid IFAU min kritik som "grundlösa rallarsvingar". Jag står dock fast vid kritiken.

Uppsala2005-07-05 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Min utgångspunkt var att dagens mycket höga arbetslöshet — cirka 25 procent — rimligen beror på att kollektivavtal och andra regelverk hindrar utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden från att möta varandra. Utifrån den uppfattningen kritiserade jag IFAU för att knappast alls intressera sig för de processer som bestämmer löner och andra grundläggande anställningsvillkor.

För att exemplifiera skrev jag att en av 80 rapporter från IFAU handlade om lönebildningen på nationell nivå. Mellander invänder att tre rapporter behandlar "lönebildningen på aggregerad nivå". Min uppgift var baserad på en genomgång av rapporttitlarna på IFAU:s webbplats och innehöll därför ett tolkningsinslag, det medges. Men spelar det någon roll om vi talar om en eller tre rapporter av 80 på åtta år? Båda siffrorna visar ju att IFAU i stort sett uteslutande intresserar sig för problem på lägre nivå.

Mellander protesterar också mot mitt påstående att IFAU:s rapportförfattare "med säker känsla rör sig inom ramen för det i socialdemokratins Sverige politiskt korrekta". Jag har läst två IFAU-rapporter noga, nämligen Vad vet vi om den svenska arbetsmarknadspolitikens sysselsättningseffekter? och Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitik och de bekräftar mitt påstående.

I rapporterna presenteras en arbetsmarknadsteori i diagramform. Allt ser ut som i ett vanligt utbuds- efterfrågediagram och när författarna talar om jämviktsarbetslösheten får man intrycket att det är fråga om en vanlig marknadsjämvikt.

Dessa intryck är emellertid falska. Konsultation av läroboken Makroekonomi av Klas Fregert och Lars Jonung ger vid handen att det som i IFAU-rapporterna oskyldigt kallas "lönesättningskurva" inte alls är en vanlig utbudskurva. Fregert och Jonung använder därför den adekvata beteckningen "fackföreningens lönesättningskurva". Vidare skriver de så här: Monopolistiska fackföreningar begär en högre reallön vid varje sysselsättningsnivå jämfört med arbetsutbudet vid perfekt konkurrens. Detta leder till högre reallöner, mindre sysselsättning och högre strukturell arbetslöshet i jämvikt jämfört med perfekt konkurrens.

Om detta finns inte ett ord IFAU-rapporterna. Den "jämviktsarbetslöshet" som det där talas om är, utan att det sägs, den arbetslöshet som facket bestämt att vi skall ha.

Vetenskap är inte att bestämma vad som är sant eller falskt inom ett godtyckligt avgränsat område utan att reda ut orsakssammanhang och därvid skilja väsentligt från oväsentligt. För detta kan gränser behöva passeras, bland annat politiskt givna sådana. Den dag IFAU på allvar börjar studera institutioner som kollektivavtalet, strejkvapnet och blockadvapnet kan det kalla sin verksamhet för forskning, men först då.

Erik Moberg
fristående statsvetare
Läs mer om