Jordbruksverkets senaste utspel om behovet att minska Sveriges köttkonsumtion har mötts av skepsis både från konsumenter och vissa politiker. Att ifrågasätta våra matvanor är helt klart en känslig fråga – speciellt att förorda en mer vegetarisk diet.
Tyvärr baseras utspelet uteslutande på köttbranschens betydande utsläpp av växthusgaser och gödande kväve. Båda är viktiga och giltiga argument för att tänka nytt om våra konsumtionsvanor. Men de är inte tillräckliga.
Inom 40 år kommer det att finnas ytterligare två miljarder människor på planeten och de måste alla ha mat.
I ljuset av detta är uttalandet från ledande politiker om att det är upp till varje individ att själv bestämma över sin konsumtion förvånande.
Att bara tillgodose en ökad efterfrågan utan att ta hänsyn till dess långsiktiga storskaliga konsekvenser är oansvarigt eftersom enskilda individers konsumtionsval påverkar andra människors välmående och möjligheter att konsumera.
Den Svenska konsumtionen av kött ökade med 33 procent mellan 1980 och 2010. Även om den totala svenska köttproduktionen är liten globalt sett så är vi genom både vår köttimport och vår egen produktion kopplade till produktionssystem och ekosystem över hela planeten. I dag importeras nästan hälften av vårt nötkött och en tredjedel av den kyckling och det griskött vi konsumerar. Vi är dessutom beroende av importerade insatsråvaror för kraftfoder och speciella protein-kraftfoder för uppfödning av våra mjölk- och köttdjur.
Uppemot 80 procent av jordbruksmarkerna som behövs för inköpt foder till svensk djurproduktion ligger utanför Sverige.
Det finns områden där man inte kan producera tillräckliga mängder grödor på grund av till exempel vattenbrist och där betande boskap därför utgör ett livsviktigt alternativ för matförsörjningen. Det är inte detta kött vi diskuterar här utan den ökande andelen industriell köttproduktion som till stor del baseras på foder och utgör en avgörande faktor för konsumentens miljöpåverkan.
Förutom att generera skadliga utsläpp till luft och vatten, förbrukar den globala produktionen av nötkött, griskött och fjäderfä sammanlagt 35 procent av våra grödor.
Till exempel är den ökande användningen av soja i foder från Sydamerika kopplad till stora förluster av biologisk mångfald i regnskogar och gräsmarker. Skiftet i Sverige från lokalt producerat grovfoder till mer importerat kraftfoder är också kopplat till en ökad användning av spannmål och kemiska bekämpningsmedel.
Dessutom är denna foderproduktion väldigt vattenkrävande – för varje kilo nötkött vi äter så konsumerar vi indirekt minst 15 000 liter färskvatten.
Vatten är i regel inte någon bristvara i Sverige, men vår produktion och konsumtion av kött påverkar vattenresurser i hela världen genom foder- och köttimport.
Det är med andra ord viktigt att diskussionerna om köttkonsumtion inte begränsas enbart till klimateffekter. Jordbruk med djurhållning kan generera många andra olika varor och tjänster samtidigt – allt ifrån animaliskt protein, grödor, timmer, ett kulturellt öppet landskap, turism, och fungera som kolsänka – om vi förvaltar dem väl. Naturbetesmarker kan till exempel binda stora mängder kol, ha en hög artrikedom, upprätthålla bördiga jordar, bidra till ett öppet kustlandskap och producera närodlat kött. Hållbarhetsfrågor inom matförsörjning måste handla också om dessa och många andra typer av överväganden.
Olika djur och olika typer av produktionssystem skiljer sig mycket åt med avseende på hur väl resurser används och miljöpåverkan. Detta gäller också olika fisk- och skaldjursarter, både inom fiske och vattenbruk, men kan man generellt sett minska både resursanvändning och utsläpp genom att välja till exempel fisk i stället för nötkött som animalisk proteinkälla.
Att kunna göra val är viktigt för konsumenter, men om dessa val leder till omfattande samhällskostnader eller riskerar vår grundläggande produktionsfaktor – fungerande ekosystem – så kan rättsliga och ekonomiska styrmedel behövas. Hur dessa skall utformas med tanke på globala marknader och olika subventioner är en utmaning. Priset bör spegla den samhällskostnad som till exempel köttprodukter har. Att införa en skatt är en möjlig åtgärd, men inte på något sätt en enkel sådan.
En viktig aspekt är var i produktionskedjan som en eventuell skatt gör mest nytta för förändring av produktions- och konsumtionsmönster, en annan hur den ska differentieras mellan olika typer av kött för att inte motverka produktion som redan är hållbar och etisk.
Till sist, hur kan en skatt bäst kombineras med andra styrmedel för att inte slå hårt mot de som har det sämre ställt? Att förse konsumenter med kunskap är av stor betydelse för att möjliggöra välinformerade val, men andra sätt att påverka konsumenters beteenden behövs också för att gynna mer hållbara konsumtionsvanor.
Vi tror inte att en extra skatt på kött är lösningen i sig, men en sådan kan mycket väl ingå som ett av många verktyg.
Det behövs fler ledare som tar sig an livsmedelsfrågan ur ett bredare perspektiv. Vi välkomnar Jordbruksverkets utspel som vi tolkar som en signal om att vi behöver fler åtgärder som mer skyndsamt leder mot en hållbar livsmedelsförsörjning, inte bara i Sverige utan globalt. Ett förändrat konsumtionsmönster ser vi som en viktig del av lösningen – oavsett om det drivs med en specifik skatt eller genom andra incitament.
Max Troell
docent systemekologi,
Beijer Institutet/Stockholm Resilience Centre
Lisa Deutsch
lektor, forskare inom globala matfrågor,
Stockholm Resilience Centre
Therese Lindahl
forskare. nationalekonom, Beijer Institutet
Anne-Sophie Crépin
forskare, vice föreståndare, Beijer Institutet
Patrik Henriksson
forskarstudent, EU SEAT Projekt, Leiden University
Marc Metian
forskare inom Nereus Projektet,
Stockholm Resilience Centre
UNT 3/1 2013