Kommunernas insatser för personer med funktionshinder har försämrats successivt sedan de övertog ansvaret från landstingen 1995. Socialstyrelsen beskriver i sin Tillsynsrapport 2011 hur kommuner till och med bryter mot lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, LSS. De förhalar avsiktligt beslut om insatser och det förekommer olagligt tvång i gruppbostäder som följd av för lite personal. Sådana bostäder kan ha ända upp till tolv boende trots de rekommenderade tre till fem. Gruppbostäder flyttas in på äldreboende och personer flyttas utan förvarning från den egna bostaden för att ge plats åt någon annan. Det finns en överhängande risk för att övergrepp och missförhållanden är fler än de Socialstyrelsen upptäckt, skriver de två cheferna.
Tyvärr har detta pågått en längre tid tillbaka och regering och riksdag har tvingats att upprepade gånger skärpa LSS för att få kommunerna att ge personer med funktionshinder de insatser de har rätt till. Senast för sex år sedan beslöt riksdagen att föra in en ny paragraf i LSS, den så kallade lex Sarah. Där sägs att den som uppmärksammar ett allvarligt missförhållande ska anmäla det till huvudmannen för verksamheten, muntligt eller skriftligt.
Hjälpte det? Minskade antalet missförhållanden? Det vet vi inte! Det saknas både statistik och nationell utvärdering av hur lex Sarah fungerat. Men vi vet att de som ska tillämpa den saknar kunskaper om den och det är sällan att det förs uppföljande samtal i personalgrupper när fel och brister uppstått. Inte ens handläggare och chefer är självklart insatta i reglerna.
Trots detta har riksdagen beslutat om en skärpning och utvidgning av lex Sarah från första juli i år. Nu stadgas det att den som iakttar eller får kännedom om varje missförhållande är skyldig att genast rapportera det till den som driver verksamheten. Det gäller även risk för sådan och för handlingar som av någon av försummelse underlåtit att utföra. Men regeringen anger inte vad som menas med försummelse. Man skriver bara att det är fråga om avvikelser från en god kvalitet i verksamheten. Och det är i sig en stor utvidgning i förhållande till de tidigare bestämmelserna.
Skyldigheten att rapportera gäller för alla anställda, oavsett för hur lång tid de anställs, liksom för praktikanter och för personliga assistenter. Det finns inte någon sanktion mot den som underlåter att rapportera.
Det är talande att regeringen lägger ansvaret för en sådan här rapportering på den svagaste av de anställda istället för på tjänstemän i ledande ställning med akademisk utbildning. Det är i grunden oetiskt då personalen inte ens har fått en grundläggande kompetens för att utföra sitt dagliga arbete och de får inte den handledning de behöver. Man bortser för övrigt från att personalen har sin meddelarrätt och möjligheter att anonymt eller ej rapportera till myndigheter.
Ingenstans i propositionen om den utökade lex Sarah står det om den speciella psykologi som det innebär att som anställd rapportera till sin arbetsgivare om missförhållanden. De besvärande följderna för sitt eget anseende och sin relation till arbetskamraterna är uppenbara och sannolikt orsaken till misslyckandet hitintills. I en tidigare omsorgslag stadgades det för övrigt alternativt att ledamöterna i omsorgsnämnden ska besöka inrättningarna i den ordning som nämnden beslutar. Både de och personalen uppskattade det.
Huvudorsaken till den försämrade kvaliteten i verksamheten är att merparten av personalen saknar föreskriven utbildning. Då landstingen lämnade över ansvaret 1995 hade över 90 procent sådan. Nu anställer kommuner och privata utförare helt outbildad personal, trots att regeringen föreskriver att den ”ska ha den utbildning och erfarenhet som kan krävas för varje specifik uppgift”. Detta motiverat av de ytterst komplicerade flerfunktionshinder det kan vara fråga om. Inte heller har regeringen anslagit några som helst medel för kompetensutveckling inom funktionshinderområdet, varken vid huvudmannaskiftet eller därefter. Till skillnad mot det flertal miljardsatsningar på kompetensutveckling som gått till äldreomsorgen. Det är i grunden djupt odemokratiskt att de kunskaper vi har inte förmedlas till den personal som behöver dem. Personalen är förskjuten inte bara av kommunerna utan även på högsta ort.
En annan orsak till missförhållandena är att personalen inte får de strukturella och ekonomiska förutsättningarna för sina insatser. Så till exempel hade tidigare varje gruppbostad sin enhetschef ständigt på plats. Men numera har de ansvar för ett flertal verksamheter. Personalen får inte längre den handledning som de behöver. Det borde regeringen ha åtgärdat istället.
I varje landsting finns ett habiliteringsteam bestående av en fyra – fem olika yrkesgrupper. Det är de som har specialistkunskaper om habiliteringen av personer med bl. a. utvecklingsstörning. Men sedan kommunaliseringen har de inget ansvar för de svårast och livslångt funktionshindrade vi har i vårt samhälle. Och det förekommer inga regelbundna hälsokontroller eller läkarbesök på gruppbostäderna trots det stora antalet med tillkommande sjukdomar. Utan dessa insatser kommer de så kallade missförhållandena att fortsätta. Det borde regeringen ha åtgärdat istället.
Sanningen är att kommunerna inte vill ha en rättighetslag för funktionshindrade. Det sa Svenska Kommunförbundet redan vid övertagandet 1995 och så har det fortsatt. Man vill inte att stöd och service till barn, unga och vuxna med funktionshinder ska prioriteras. Detta är ett problem av en helt annan dimension, som regeringen måste gripa sig an, istället för att ändra en eller annan paragraf.
Karl Grunewald
f d medicinalråd
UNT 30/7 2011