Den 14 september är det tio år sedan svenska folket röstade nej till euron, och ja till att behålla kronan. Diskussionens vågor gick höga. Vi som var kritiska mot euron var oroliga att en gemensam valuta i länder med så olika ekonomier skulle försvaga medlemsländerna, då politiken inte kan anpassas till skilda ekonomiska förhållanden i olika länder. Vi varnade också för en press mot försämrade villkor i kollektivavtalen. Eurons anhängare å andra sidan varnade för att kronan skulle bli en ”skvalpvaluta”, svensk export skulle minska, och räntan skulle stiga.
Så här tio år senare kan vi konstatera att svenska folket gjorde ett klokt ställningstagande. Euron har tyvärr visat sig ha ännu mer skadliga konsekvenser för välfärden och fackföreningsrörelsen än vad någon trodde på den tiden.
Medan Tysklands export har gynnats av den svaga euron har ekonomierna i södra Europa drabbats hårt. När de inte kan påverka valutakurs och ränta återstår bara brutala nedskärningar av skola, sjukvård, pensioner, massuppsägningar i den offentliga sektorn och kraftiga lönesänkningar. Det har till och med gjorts lönesänkningar i strid med gällande kollektivavtal, något som FN:s arbetsorganisation ILO kritiserat EU-länderna för.
Om Sverige 2003 bytt till euron skulle finanskrisen 2008 ha fått betydligt större negativa konsekvenser för svensk industri och export. Detta i kombination med de svenska hushållens kraftigt ökade skuldsättning under 2000-talet hade gjort vår situation ytterst bekymmersam. Många skulle inte klara att betala sina bostadslån, med följdeffekter för banker och hela ekonomin. Med sjunkande börskurser skulle pensionsbromsen leda till kraftigt sänkta pensioner.
På finansdepartementet är man förmodligen lättad över att Nej-sidan vann i folkomröstningen, även om man aldrig skulle erkänna det offentligt.
Samtidigt har EU-domstolen i en rad domar, bland annat det svenska Laval-målet, slagit fast att i EU är kapitalets fria rörlighet viktigare än mänskliga rättigheter som fackföreningarnas förhandlings- och strejkrätt.
Skyddet mot social dumping på EU:s fria arbetsmarknad har förvandlats till ett såll. Utländska arbetare ska vara välkomna i Sverige, men diskriminering i form av sämre löner, arbetsvillkor och arbetsmiljö kan inte accepteras. ILO har kritiserat EU för att bryta mot ILOs kärnkonventioner om föreningsfrihet och förhandlingsrätt, genom att ekonomiska intressen sätts före fackliga rättigheter.
Tio år efter folkomröstningen kräver vi att:
l den svenska regeringen ska begära ett juridiskt hållbart undantag för Sverige att delta i EMU, liksom Storbritannien och Danmark har
l den svenska regeringen kräver en fördragsändring i EU, med ett socialt protokoll där det slås fast att mänskliga rättigheter (som yttrande- och tryckfrihet, föreningsfrihet, förhandlings- och strejkrätt) inte kan åsidosättas av ekonomiska intressen.
Lennart Söderberg (V)
Liza Boëthius (V)
Niclas Malmberg (MP)
Tore Lundström, ordf Nej till EU Uppsala
UNT 11/9 2013