En svensk mediekonsument kan knappast ha undgått information om att FN:s internationella klimatkommission har ett viktigt möte i Stockholm. Det är inte ett vetenskapligt möte i ordets vanliga mening. Det gäller att redigera en sammanfattning avsedd för beslutsfattare, SPM (Summary for Policy Makers). Det är typiskt för IPCC att denna sammanfattning skrivs åtskilliga månader innan den vetenskapliga rapporten publiceras, i detta fall först under 2014.
Det är tyvärr också karaktäristiskt för IPCC att den utformning som ges åt SPM överdriver faran med klimatutvecklingen. Det har hänt att författare protesterat mot att deras resultat förvanskats i alarmistisk riktning vid den offentliga presentationen. Det är alltså det delikata mötet mellan huvudrapportens kapitelförfattare och IPCCs högsta tjänstemän som skall resultera i ett drygt 20-sidigt dokument, vars avsikt och utformning är politisk.
De läckor ur innehållet som hittills nått allmänheten tyder på att dokumentet delvis består av fortsatta eller till och med förstärkta påståenden om att vi närmar oss en klimatkatastrof. Det sägs nu enligt ett läckage, vara till 95 procent säkert att klimatförändringarna orsakas av människans aktiviteter. Internationellt har detta påståenden sedan länge ifrågasatts, även om denna kritik haft märkligt svårt att nå ut i Sverige. Även om procentsatsen ökat är grundbudskapet, om den mänskliga skulden jämngammalt med IPCC.
Påståendet har fortfarande den stora svagheten att kunskapen om de naturliga variationerna är mycket ofullständig. Även modellerna för den mänskliga påverkan är ytterst osäkra.
En central punkt är den så kallade klimatkänsligheten, som enkelt uttryckt är hur mycket jordens medeltemperatur ökar vid en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt. I den förra rapporten angavs den ligga i intervallet 2-4.5 grader C, med 3 grader C som mest sannolika värde. Ovanligt nog så är kommer IPCC att reducera detta till intervallet 1.5 – 3 grader C.
I allmänhet är IPCC mycket ovilligt att erkänna tidigare misstag och retirera. Om så sker på fredag, är det för att man känner sig stå under en galge uppbyggd av den verkliga klimatutvecklingen sedan 90-talet plus tung vetenskaplig kritik. De höga värden som hittills uppgivits härstammar från ett stort antal, fortfarande overifierade klimatmodeller, som systematiskt har överskattat den verkliga temperaturutvecklingen.
Det i sin enkelhet kanske mest slagkraftiga argumentet mot IPCC:s resultat är att sedan mer än 15 år har ökningen av den globala medeltemperaturen upphört. Från och med slutet av 90-talet har medeltemperaturen inte ökat signifikant. Detta har redan erkänts från högsta IPCC-nivå, om än med förbehåll och krumbukter. Vi kommer förmodligen att serveras en ad hoc-förklaring till detta under veckan. Förra gången var det aerosoler som i efterhand fick förklara varför verkligheten inte skötte sig som planerat.
En grundsten i IPCCs hypotesbygge är att det mänskliga bidraget till ökningen av atmosfärens koldioxidhalt sedan 1950-talet har varit helt dominerande. Det är sant att fossileldningen ökat starkt sedan andra världskriget, men det gäller fortfarande att bidraget är klart under 10 procent av de naturliga flödena mellan atmosfär, hav och biosfär.
Mot denna bakgrund har det länge funnits en kritik mot IPCCs tonvikt på det mänskliga tillskottet. Kritiken har vuxit i styrka när man bland annat visat att beräkningarna av koldioxidens uppehållstid i atmosfären är starkt överdrivna. Det framgår när man jämför med 14C-isotopens avklingning sedan vätebombsproven upphörde på 50-talet. Jag rekommenderar granskade vetenskapliga artiklar av bl a Robert Essenhigh och Ole Humlum, eller på svenska i Gösta Pettersson bok Falskt Alarm, som är fritt åtkomlig på nätet. För en djup och omfattande kritik av det som presenterats av IPCC hänvisar jag tillNIPCC II, som nyligen offentliggjorts på http://climatechangereconsidered.org/ccr-2013/ .
Det är ganska krävande läsning, men värt besväret för den som önskar allsidig information.
Carl-Gustaf Ribbing
professor i fasta tillståndets fysik
UNT 245/9 2013