Det gläder mig att mina partikamrater Maria Weimer och Johan Enfeldt skriver om rovdjurspolitiken på UNT debatt 4/12. Dock bygger artikeln på ett missförstånd. Regeringen och Folkpartiet eftersträvar inte alls en minskning av antalet häckande Kungsörnar. Tvärtom. Folkpartiet har dessutom bidragit till att riksdagsbeslutet tydliggör ett bibehållet skydd, att myndigheter aktivt skall arbeta för att stödja stammens tillväxt och utbredning, att kungsörnens behov av livsmiljö skall tillgodoses samt att antalet som nämnts avser ”antal lyckade häckningar”.
Missförståndet i UNT-artikeln bygger förmodligen på innebörden i termen ”referensvärde”. Det beskriver något annat än dagens mål om totalantal individer. Propositionen beskriver vad referensvärdet innebär: Referensvärdet för populationsstorlek är den storlek på artens population som bedöms vara det minimum som är nödvändigt för att på lång sikt säkerställa artens livskraft. (sid.31). Det innebär att rovdjurspolitiken nu tar ett viktigt steg framåt. Vi fixerar inte längre vid ett totalt antal individer, utan vid en långsiktigt gynnsam och livskraftig population.
Enligt den inventering som Kungsörnen Sverige gjort mellan 2002-2012 har antalet besatta revir, det vill säga revir där kungsörnen var närvarande, oavsett om häckning förekom eller inte, legat mellan 400-500, under senare år drygt 500, vilket är en glädjande utveckling. Men det betyder inte att samtliga dessa individer bidrar till artens fortlevnad. Av 500 par påbörjar ca 400 häckning varje år. En del fåglar häckar ensamma. Andra i par men utan att lyckas producera avkomma.I genomsnitt lyckas 40 % av häckningarna årligen, vilket innebär drygt 150 lyckade häckningar.
Referensvärdet tar fasta på hur många häckningar som lyckas. Det är detta antal som är långsiktigt viktigt för artens fortbestånd och tillväxt. Det är därför ett mer användbart och precist mått att använda, än det tidigare målet.
Referensvärdet har också en annan funktion inom rovdjursförvaltningen än de tidigare målen. Referensvärdet är ett minimum. Under denna nivå får inte antalet lyckade häckningar sjunka, utan att åtgärder sätts in. Detta är också viktigt. Det tidigare målet kan tyckas mer ambitiöst, men det sa ingenting om vad som var en lägsta godtagbar nivå på antalet häckande par, eller andra viktiga parametrar. Därför var målet bristfälligt.
En kungsörn lever i upp till 30 år. Men om inte tillräckligt många örnar lyckas fortplanta sig, finns en risk att populationen på lång sikt ändå kommer att minska. Jag är därför glad att vi genom den här propositionen tar ett steg framåt i rovdjurs-förvaltningen i Sverige.
Vi byter fokus till mer långsiktighet och mer av en helhetssyn på djurstammarna och de ekosystem de lever i. Jag hoppas att med detta klargörande ha lyckats avliva myten om att någon massjakt på kungsörnar ska införas.
Anita Brodén (FP), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson