Vad rapporten dock inte diskuterar är vilka möjliga konsekvenser en statlig rankning av högskolor och utbildningar kan ha för den svenska högskolans utveckling och framtid. Att skapa en sådan verkar vara målet för högskole- och forskningsministern.
Vi menar att ett statligt legitimerat rankningssystem allvarligt skulle riskera att sätta den högre utbildningens trovärdighet och utveckling på spel i en förenklad tio-i-topp tävling mellan landets högre utbildningsinstitutioner.
Bakom högskoleministerns uppskattning av rankning återfinns två huvudsakliga argument. Det första är kravet på information och konsumentupplysning. Studenter ses som kunder som behöver information och underlag för jämförelser för att göra informerade val kring sin utbildning. Det andra argumentet är att rankningar bidrar till kvalitet och kvalitetsutveckling. Extern granskning och ökad konkurrens mellan lärosätena krävs, hävdas det, för att höja och säkerställa kvalitet i den högre utbildningen. Inget av dessa argument håller dock för närmare granskning.
Det råder stor enighet om att rankningar inte är god konsumentupplysning. Studentorganisationer har länge hävdat att rankningar inte ger relevant och användbar information till blivande studenter och i detta får de nu stöd också av HSV.
Men förutom att rankningar kan vilseleda studenter och andra som söker kunskap om olika utbildningar och lärosäten, riskerar de även att minska betydelsen av annan information och att reducera kunskap till en rankningssiffra. I stället för tydlighet leder rankningssystem vanligen till att en mängd olika typer av indikatorer blandas samman. Olika aspekter av utbildning och forskning, kvalitet och rykte, men även studentliv och förhoppning om framtida löner, blandas ihop. Tillsammans med tveksamma och ofta omotiverade viktningar och statistiska beräkningar, blir resultatet allt annat än transparent. Konsekvensen blir att annan information som skulle kunna vara till bättre hjälp för blivande studenter kommer i skymundan, eller förvrängs. Detta gäller i synnerhet om det är staten som är avsändare för rankningen.
Erfarenhet från andra system och länder visar att rankningar är bra på att mäta och blåsa upp rykte och medial status, men dåliga på att mäta det mesta som är relaterat till kvalitet och lärande.
Klart oroande är därför att rankningar tenderar att få ett sådant genomslag hos universitet och högskolor att det påverkar såväl strategiarbete, mål- och policyformulering, som den löpande verksamheten.
Den konkurrens som skapas riskerar därmed att styras mot enkelt mätbara kriterier och mot en ensidig definition av "god", det vill säga högt rankad, utbildning. Trots rankningars både godtyckliga och ofta tveksamma konstruktion, accepteras de kriterier som där ges för kvalitet som relevanta.
Vi ser hur universitet försöker anpassa sig till kriterierna och förändra sin utbildning för att få fler poäng i olika listor, exempelvis genom att skapa fler och större enheter för PR och mediekontakter, styra pengar till medialt attraktiva utbildningar, eller anta färre eller mer studievana studenter.
Det handlar för högskolor om att förbättra sina positioner och sina rykten snarare än om att höja kvaliteten. Sådant som lärande, kunskap och undervisningskvalitet får stå åt sidan till förmån för enklare värderingar av rykte och position. Särskilt tydligt blir detta när rankningsposition tillåts bli ett mål i sig.
Intresset för rankning följer en internationell trend som drivs på av både medier, rankningsorganisationer och EU. Men den saknar heller inte kritiker. Vid en europeisk konferens nyligen kritiserades rankningar av såväl kvalitetsorganisationer som universitet och studenter för sina "perversa effekter" på den högre utbildningen. Vår kritik av rankningar är i linje med de riktlinjer som presenterats av en grupp internationella experter på rankning (International rankings expert group), som i sina rekommendationer för rankning påtalar att rankning inte bör bli det enda eller det främsta sättet att ge information till studenter. Vidare bör rankningar ta hänsyn till skillnader mellan lärosäten vad gäller mål, och man måste specificera de språkliga, kulturella och historiska sammanhang i vilka rankade institutioner befinner sig.
Inget rankningssystem klarar dock av att leva upp till detta! Rankning förenklar och skapar jämförbarhet mellan olika kontexter och enheter. Den enda rimliga slutsatsen är att man bör avhålla sig från denna typ av förenklad och informationsförvrängande verksamhet.
I dag har HSV en roll som granskare, om än omdiskuterad, av kvalitet genom att det bland annat beviljar examensrätter. Om det även får i uppgift att producera och handha ett svenskt rankningssystem, skulle staten förutom en granskande roll även ta på sig en marknadsföringsroll med tävlingsinslag där man definierar villkoren för högskolornas utveckling och konkurrens.
En sådan rankning riskerar att legitimera ett system av förenklad rangordning som speglar mer eller mindre välgrundade rykten om positioner i utbildningshierarkin.
Detta riskerar att slå ut den mångfald av infallsvinklar, metoder och perspektiv som andra informationssystem för granskning skulle kunna ge med mer rättvisande och varierade bilder av det svenska universitets och högskolefältet.
Även en mer nyanserad rankning, som exempelvis grupperar utbildningar i olika klasser (likt den tyska CHE-rankningen), blir följden en mycket förenklad bild av kvalitet. Läser man HSV:s utredning - både vad som står och inte står i den - borde slutsatsen vara enkel. Skapa ingen statlig rankning av svenska högskolor och universitet! Högre utbildning är ett alltför viktigt område för att styras av enkla informationsdöljande rankningar.
Ingemund Hägg
professor emeritus i företagsekonomi
Linda Wedlin
filosofie doktor i företagsekonomi och forskarassistent i utbildningsvetenskap
båda vid Uppsala universitet
UNT 3/1 2008