REPLIK. Sin populism trogen förklarar Stig-Björn Ljunggren (UNT Debatt 16/11) Socialdemokraternas valförlust med att M satsade på Vinnarsverige, medan S fick representera Förlorarsveriges väljare.
En alternativ förklaring skulle kunna vara att S inte vågade stå upp för sin egen ideologi med dess ambition att värna en samhällsgemenskap med plats för både starka och svaga, trots att M i varje avgörande vägval prioriterade de starka.
Formulerat på det sättet blir lösningen på S-krisen inte ”förnyelse” = högervridning, utan en nytolkning av ideologins konsekvenser i en helt annorlunda global miljö.
Varför har Socialdemokraterna helt tappat sitt ideologiska självförtroende, och därmed sin berättelse? Frågan måste ställas utifrån den rad av uppenbara politiska misstag partiledningen ägnat sig åt under det borgerliga styret. Några exempel:
Varje år har man hårt kritiserat förslag till skatteavdrag för att året efter acceptera det. En gång är ingen gång, men flera gånger är en vana, som undergräver den egna trovärdigheten.
Ett skrämmande exempel på vart ett principlöst kompromissande leder är israeliska Labour. Detta en gång så starka socialdemokratiska parti har i jakten på taburetter sålt ut sin egen trovärdighet och är nu en spillra blott av sin forna storhet.
I Sverige har socialdemokratins skattepolitik (och även flertalet andra politikområden) framstått som Allianspolitiken light. I stället för att driva en konsekvent långsiktig alternativ politik – en nyckelstrategi för ett reformistiskt parti – har S ägnat oppositionsåren åt nålstick och punktattacker. Hur motiverade de än kan ha varit i vissa fall, gör de inte ett regeringsalternativ trovärdigt och lockande. Att stryka välståndsegoismen medhårs är inte ett framgångsrecept.
Det rödgröna samarbetet lanserades som en rörelse mot mitten (S + MP), trots att de flesta S-medlemmarnas andrahandsval är Vänsterpartiet. Klart att det blev revolt i partiet. Inkluderandet av V sågs sen som en eftergift åt vänster, som tecken på svaghet med minskad respekt för partiledningen som följd.
Om de rödgröna från första början bestått av tre partier, hade S-ledningens auktoritet tvärtom vuxit. Det hade dessutom varit svårare att trovärdigt utmåla ”kommunisterna” som ett stort hot.
Också efter valet har de politiska misstagen fortsatt. Opinionen – både här och internationellt – har med starka skäl blivit alltmer kritisk mot fortsatta militära insatser i Afghanistan. Ändå har S med MP gjort upp med regeringen om att fortsätta att sända trupper till Afghanistan, ledda av Nato. En lysande seger för regeringen:
- ingen tydlig tidsgräns
- ett mandat, vars styrande paragraf i praktiken medger hur elastiska tolkningar som helst
- ännu en säkerhetspolitisk uppgörelse, där Vänsterpartiet ställs utanför, vilket bäddar för nya borgerliga varningar för ”kommunisterna” inför kommande val.
Ingenting tyder på att denna uppgörelse speglar opinionen bland S-gräsrötterna, som genom åren brukat vara radikalare i utrikesfrågor än partietablissemanget.
Vad måste då S göra att vinna väljarnas förtroende, trots den fördel Alliansen har i kraft av mediedominans, näringslivets väldiga makt och en internationell kapitalistisk marknad?
Enda chansen är att utforma en politik med komponenter, som tillsammans eller var för sig kan fungera som moraliskt laddade brytpunkter mot de borgerliga. Ett emotionellt engagemang och patos är ett grundvillkor för att man ska kunna få väljarna med sig.
Se bara på Tea Party-rörelsens framgångar, trots deras förvirrade och på många sätt extremistiska ståndpunkter.
Vilka är då de stora framtidsfrågorna?
1. Planeten jorden är begränsad, och de fysiska tillgångarna är ändliga. Ju snabbare de förbrukas i jakten på ökad materiell standard, desto svårare blir det att trygga en hållbar utveckling.
2. De rika länderna och deras invånare, särskilt de allra rikaste, förbrukar en orimligt och ohållbart stor del av de ändliga resurserna.
3. Jordens uppvärmning är ett hot, särskilt – men inte enbart – mot de allra fattigaste ländernas invånare.
4. Annan miljöförstöring drabbar också – men inte endast – de allra fattigaste och utgör ett konkret hot mot en hållbar utveckling.
5. Tillgången på energi är emellertid obegränsad, om vi kan ta vara på flödet från de förnyelsebara energikällorna, som även har fördelen att inte bidra till uppvärmningen.
Några enkla slutsatser:
1. Det krävs en omfattande och envis satsning på att utveckla en långsiktigt hållbar strategi för en resurssnål politik, som bland annat måste omfatta de stora infrastrukturfrågorna.
2. I avvägningen mellan varor och tjänster måste de senare prioriteras, eftersom den kräver mindre av ändliga resurser och utgör en mindre belastning för miljön.
3. Offentligt finansierade tjänster som utbildning, barnomsorg, sjukvård, åldringsvård och dylikt kräver mindre av ändliga resurser än privat konsumtion, som i hög grad är inriktad på varor.
4. För att vara politiskt genomförbar måste en resurssnål politik vara förenlig med en jämnare fördelning – nationellt och internationellt – av tillgängliga resurser.
Kan då denna analys förenas med klassiska socialdemokratiska mål? Absolut – den passar som hand i handske för en gemensamt finansierad välfärdssektor inom ramen för ett grönt folkhem.
Däremot är den inte förenlig med en traditionell S-politik, inriktad på materiell tillväxt, som i så hög grad varit instrumentet för att lyfta de mest eftersattas villkor. Nya modeller för ett rättfärdigare samhälle behöver alltså utvecklas.
Problemet är nämligen inte som i arbetarrörelsens barndom, hur vi i Sverige ska bekämpa ett allmänt bristsamhälle med för låg konsumtion. Kvarstående fattigdomsfickor är – med vissa undantag – främst icke-materiella. I stället är frågan hur vi ska förhindra att skapa ett framtida bristsamhälle, där de rika länderna och individerna skor sig på de fattiga. Har socialdemokratin kraft, mod och vilja nog att utveckla de nödvändiga politiska metoderna?
Bernt Jonsson
UNT 28/11 2010