Pseudovetenskap kallar man sådana läror som ger sig ut för att vila på vetenskaplig grund, men som bryter mot viktiga kriterier på vetenskaplighet. Enligt flera undersökningar tycks pseudovetenskapen och dess apostlar vinna terräng, samtidigt som tilltron till riktig vetenskap är i avtagande. Vi anser att det är illavarslande att denna scenförändring åtminstone delvis sker med stöd, istället för motstånd, från ledande opinionsbildare inom politik och media.
För nästan varje vetenskapligt kunskapsområde finns det pseudovetenskapliga pendanger i form av alternativa läror som pockar på uppmärksamhet. Vi har alla hört
talas om dem – astronomin har sin astrologi, psykologin sin parapsykologi, jordbruket sin biodynamiska odling, medicinen sin homeopati (och andra former av alternativmedicin), etcetera (mera om pseudovetenskap kan läsas på www.vof.se).
Dessa läror saknar både det kritiska förhållningssätt och de interna korrigeringsmekanismer som utmärker vetenskapen. Utmärkande för dem är istället dels att den egna övertygelsen inte tillåts bli påverkad av kritisk analys, respekt för data, eller öppenhet för alternativ, dels vittgående anspråk beträffande verksamhetens undergörande krafter.
Medan vetenskap bygger på tvivel, öppenhet och respekt för fakta, bygger alltså pseudovetenskap på dogmer och slutenhet. Vilja till nytänkande är liksom inte någon av dess bättre grenar – astrologin har sagt samma saker i 1000 år och homeopatin i över 200.
I bästa fall står pseudovetenskapliga läror för en uppfattning som är dåligt underbyggd men i övrigt harmlös; i sämsta fall utgör de reella hot mot hälsa, miljö eller andra värden. Man kan fråga sig varför det mediala och politiska intresset för att granska detta scharlataneri är så märkligt förstrött. Vi tror att en viktig orsak är samtidens svaghet för kunskapsrelativism, det vill säga uppfattningen att ”den enes sanning är lika god som den andres”. Om man tror det så reduceras ju lätt tillvaron till en arena där olika grupperingar ”företräder” olika åsikter – som om faktabakgrunden till en viss åsikt vore irrelevant.
Men faktabakgrunden är inte irrelevant. Visst kan enskilda forskare brista i både sitt kritiska förhållningssätt och sin respekt för fakta, men vetenskapens ”track record” - sett som ett kollektivt fenomen – är ändå förkrossande jämfört med pseudovetenskapernas. Pseudovetenskap och vetenskap är inte alternativa källor till vetande. Pseudovetenskapens apostlar sprider icke-vetande.
Ändå behandlas ofta de uppfattningar som har sin grund i vetenskap respektive pseudovetenskap som om de vore jämförbara kategorier, som om de vore åsikter av samma tyngd. Lägg därtill att den mediala dramaturgin tycks vara besatt av tanken att alla frågor måste presenteras som om det vore fråga om något slags knattefotboll – och spelupplägget är givet. Mot varandra står två lag – skolmedicin mot alternativ medicin, eller konventionellt jordbruk mot biodynamiskt jordbruk – och så kan domaren blåsa till spel (och ser förstås till att båda lagen får lika mycket bollinnehav).
Detta är i bästa fall okunnig journalistik, i sämsta fall ett försåtligt marknadsförande av en egen agenda. Vi avstår från att ta ställning i den frågan, men konstaterar att även media med högt ställda kvalitetsambitioner kan slira till ordentligt. Mer än en gång har exempelvis företrädare för biodynamisk odling fått bre ut sig som om det de har att säga om jordbruk hade ett allmänintresse. Det har det inte, annat än som ett exempel på hur företrädare för en bisarr, ockult sekt som har stått emot hundra års forskning kan prata omkull även en driven journalist.
Det skulle vara intressant att höra någon redaktionschef förklara varför just frågor som berör jordbruk förväntas kunna avgöras genom knattefotboll. Media brukar ju inte bjuda in kreationister för att ges tillfälle att ifrågasätta evolutionsteorin, eller Jehovas vittnen för att ges medialt utrymme att missionera mot blodtransfusioner. Men jordbruksforskare förväntas villigt ödsla kraft på att argumentera mot företrädare för pseudovetenskap eller andra, icke vetenskapsbaserade, åsikter. Det är en skymf mot både forskarna och allmänheten.
Men åter till det grundläggande, kunskapsrelativistiska, problemet. Vi menar att själva utgångspunkten – att forskare ”företräder” vissa inriktningar inom exempelvis medicin eller jordbruk – är missledande. I den mån forskare företräder något, så är det den grundläggande principen att frågor som kan avgöras vetenskapligt också skall avgöras vetenskapligt.
I sådana avgöranden är vetenskaplig kunskap överlägsen åsikter som inte baseras på vetenskapliga undersökningar eller som ignorerar vetenskapen av ideologiska skäl.
Om man följer detta vetenskapens credo så kommer man fram till att vissa metoder och synsätt, men inte andra, hör hemma inom medicin eller jordbruk. Man kan säga att begreppet skolmedicin uppstår ur ett mera överordnat ställningstagande, nämligen att läkekonsten ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Helt naturligt blir då skolmedicinen definierad som summan av de metoder vilkas medicinska effekter kan beläggas vetenskapligt och går utöver vad som kan uppnås genom den så kallade placeboeffekten. På samma sätt uppstår begreppet konventionellt jordbruk ur ställningstagandet att jordbruk ska baseras på vetenskapliga resultat, vilket bland annat leder till självklara avgränsningar mot till exempel biodynamisk odling.
Dessa avgränsningar är inte statiska och en gång för alla givna. Nya metoder prövas ständigt och de som visar sig vara verksamma och vetenskapligt hållbara får ökad användning. Därigenom kan man betrakta alternativmedicinen, det biodynamiska jordbrukets specifika metoder, etcetera som vetenskapligt förkastade verksamheter som inte fungerar (bortom placeboeffekter). Läsaren kan ju reflektera över vilken nivå vår kunskap skulle ha varit på i dag om vetenskapen hade nöjt sig med placeboeffekter.
Mot bakgrund av allt detta frågar vi oss hur riksdagsledamöter som motionerar om stöd till pseudovetenskapliga alternativrörelser motiverar sin misstro mot de vetenskapliga metoderna. Kunde man rentav tänka sig en liten kampanj för att granska alternativrörelserna istället?
Torbjörn Fagerström
professor emeritus och tidigare prorektor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU
ledamot av Kungl Vetenskapsakademien och Kungl Skogs- och Lantbruksakademien
Dan Larhammar
professor vid Uppsala universitet
ledamot av Kungl Vetenskapsakademien
UNT 4/9 2011