I propositionen inför beslutet att anta vår Yttrandefrihetsgrundlag citerade departementschefen (utan att distansera sig) en iakttagelse av Yttrandefrihetsutredningen – att yttrandefriheten tillhör alla eller ingen.
Den som ger efter för en önskan att hindra andra från att uttrycka sin uppfattning riskerar även friheten att föra fram sin egen. Allas yttrandefrihet är lika mycket värd.
Det blir då inte en principiell utan en viktig praktisk fråga hur man hanterar det särskilda grundlagsskydd som Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ger medborgarna att delta i det fria meningsutbytet och medverka till den allsidiga upplysningen.
Inför nya medier och ny medieteknik blir frågan: Vad gör vi – hur kan skyddet vidgas och fungera utan att försvagas på andra håll? Hittills har den frågan besvarats på ett skickligt och engagerat sätt.
Ändå har vi under lång tid fått veta att det är svårt eller omöjligt så länge vi håller oss med ett särskilt grundlagsskydd för yttrandefriheten som är beroende av teknik. Nervositeten har haft ett slags samlingsplats vid ordalagen i TF: Bestämmelserna i denna förordning äger tillämpning å skrift, som framställts i tryckpress.
Justitiekanslern och Statens kriminaltekniska laboratorium har ibland fått grubbla över hur alster med åtalbart innehåll skall hanteras eftersom de inte har lyckats klara ut om alstren har tryckts eller inte.
Grubblet har blivit en stående introduktion till frågan om teknikberoendet, trots att det borde vara möjligt att införa en enkel presumtionsregel till förmån för TF vid genuin oklarhet.
Yttrandefrihetskommittén har nu gått vidare i ambitionen att skapa en teknikoberoende reglering, samtidigt som den i förbifarten och inom nuvarande reglering har löst ett par problem som anlänt med purfärsk teknik. Kommittén tog vid efter Tryck- och yttrandefrihetsberedningen, som likaså öppnade för yttrandefriheten i ny teknik.
I motsats till kommittén uppfattade beredningen inte beroendet av tekniken som ett dramatiskt hot som raskt måste avvärjas. I stället såg den en fördel i en teknikanknytning därför att tekniken inte har några synpunkter på innehållet i det som yttras!
Här har vi huvudfrågan: Skall vi använda det särskilda grundlagsskyddet till att grovsortera i det fria meningsutbyte som de två grundlagarna inbjuder till ”i vad ämne som helst”? Kommissionen är farligt nära ett ja, inte rakt på men i delvis hisnande slutsatser. Återigen – det snurrar kring tekniken.
Inte helt oväntat meddelar Yttrandefrihetskommittén att den har kommit fram till att en helt teknikoberoende grundlag inte är möjlig att genomföra om de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna skall behållas ungefär (!) som i dag. Misstänkt skyndsamt växlar man så över i ett logiskt sett åtminstone något teknikberoende ”medieberoende”. Man landar lycklig i ”teknikneutrala kriterier”.
Men försöker man att sopa rent från varje anknytning till tekniken infinner sig med oskuldsfull uppsyn andra möjligheter till avgränsningen av vad som anses särskilt värt att skyddas, till exempel en som handlar om ändamålet med yttrandena och en annan som avser aktörernas tyngd på mediemarknaden. Det är vad kommittén har gjort i två av sina modeller – Ändamålsmodellen och Verksamhetsmodellen.
I Ändamålsmodellen avgränsas det särskilda grundlagsskyddet till ”yttranden som är riktade till allmänheten och har ett opinionsbildande, journalistiskt, litterärt eller konstnärligt ändamål”. Kommittén konstaterar själv att en avgränsning utifrån yttrandenas ändamål onekligen ligger nära en gränsdragning byggd på innehåll. Vad händer då med den allsidiga upplysning som i samma paragraf skall säkras?
Den här konstruktionen skapar en gedigen oklarhet. Det kan fresta till flytt ut ur grundlagsskyddet av yttranden som man ogillar. I ett skymningsläge kan det uppmuntra till demontering.
Verksamhetsmodellen erbjuder ett automatiskt grundlagsskydd för ”massmedieföretag”. Ett sådant definieras som ”sammanslutningar och enskilda vilkas huvudsakliga verksamhet består i att på yrkesmässiga grunder framställa eller sprida massmedier”. Den här modellen liknar en ogenomtänkt fusionering av näringsfrihet och yttrandefrihet. Där avtecknar sig nästan ett nyhets- och åsiktsoligopol.
Innovationen kommenterades redan 1983 av Yttrandefrihetsutredningen, som fann att skyddsvärdestanken lätt kan leda till slutsatsen att värda skyddet är de uttrycksformer som uppfattas som respektabla redan av det skälet att de är starkt etablerade.Och det är inte självklart att de försörjer oss tillräckligt med de obekväma, utmanande och gränsöverskridande inslag som vi har glädje av i det fria meningsutbytet.
Massmedieföretaget behöver inte ansöka om utgivningsbevis, inte sätta ut uppgifter om ansvaret för innehållet eller anmäla utgivare för att den särskilda yttrandefriheten med alla dess så kallade grundbultar ska gälla. Men ansvariga utgivare måste förstås utses för att det hela ska fungera. Det är mer komplicerat än så. Vad händer med de aktörer som stolt anser sig hantera massmedier i stor stil men förbiser att de gör det i tjänst hos till exempel ett fack eller en folkrörelse, och glömmer att gardera sig genom undanmanövern att placera den ”huvudsakliga” medieverksamheten i ett bolag eller en stiftelse. Såvitt jag förstår riskerar de att hamna utanför det särskilda skyddet i grundlag.
Meddelare kan förstås inte vara säkrare på mediestatusen än aktörerna. Deras osäkerhet förstärks av att en utgivare inte löpande behöver informera om sitt utgivarskap. Fast det ska tilläggas – dessutom tar man i Verksamhetsmodellen från en tredje modell, Ansvarsmodellen, över möjligheten att få grundlagsskyddet genom att sätta ut tydliga ansvarsuppgifter.
Av modellerna liknar Ansvarsmodellen mest vår nuvarande ordning. Men även den har svagheter. Och inte heller den motiverar ett skrotande av vårt yttrandefrihetsrättsliga arv.
Det arvet bör vi försvara. Med morsk uppsyn också i Bryssel!
Hans Schöier
tidigare chefredaktör för Eskilstunakuriren
ordförande i Yttrandefrihetsutredningen vars förslag ledde till Yttrandefrihetsgrundlagen
ordförande i Svenska Tidningsutgivareföreningen 1982-90
UNT 29/12 2010