Ryssland ökar sin försvarsbudget med 65 procent under de närmaste tre åren. 70 procent av landets krigsmateriel skall ha omsatts eller moderniserats till år 2020. EU-länderna Litauen, Estland och Polen hävdar att försäljningen av de franska krigsfartygen Mistral till Ryssland, som genomfördes nyligen, försämrar säkerheten för dessa länder.
Förra året tillfördes det västra Militärdistriktet i Ryssland det nya missilsystemet Iskander. Från Kaliningrad har Iskander en räckvidd till sydöstra Sverige och stora delar av Polen och de baltiska staterna. För två år sedan genomfördes två av de största ryska militärövningarna på mycket länge, Zapad 2009 och Ladoga 2009, i Östersjöområdet. I övningarna ingick bland annat moment där syftet antagligen var att öva hur man med militära medel skulle kunna skydda gasledningen North Stream som går strax undanför Gotland. Denna utveckling innebär inte att vi tror att Ryssland överväger militära aktioner i vårt närområde.
Men det bör ändå mana till viss eftertanke att Ryssland – som har uttalade maktambitioner och där demokratin kan ifrågasättas – så kraftigt ökar sin militära förmåga.
Efter den säkerhetspolitiska tillnyktringen i samband med Georgienkriget i augusti 2008 lyftes det nationella försvaret åter fram som en huvuduppgift för Försvarsmakten. Tankarna bara några månader tidigare, i 2008 års Försvarsberedning, var att militära kriser i vår del av världen i praktiken kunde avskrivas. Men verkligheten förpassade dessa tankar till papperskorgen. I 2009 års försvarsproposition underströks det att Försvarsmakten måste kunna lösa uppgifter även i närområdet. Dessutom sades att Sverige ska vara berett att ge såväl som att ta emot militär hjälp. Det är nu dags att omsätta dessa ord till konkreta åtgärder.
Därmed inte sagt att vi skall avstå från internationella insatser, tvärtom. Den förmågan är en av förutsättningarna för att stödja våra grannar, om så skulle behövas. Men att bidra till internationell säkerhet kräver också att vi tar ansvar för vår egen säkerhet.
Det är en gammal sanning – som fortfarande stämmer – att den som innehar Gotland behärskar merparten av Östersjön. Genom att gruppera vapensystem med lång räckvidd där kan de flesta flyg- och fartygsrörelser i riktning mot Baltikum hindras.
I dag skulle det bara krävas en mycket begränsad militär insats för en angripare att ta ön, och på så sätt skaffa sig kontroll över stora delar av Östersjön. Om det sker kan alla försök från andra – Nato eller EU – att ingripa till stöd för Baltikum omöjliggöras.
Den kanske strategiskt viktigaste delen av vårt land är i dag i praktiken ett militärt vakuum. Att våra örlogsfartyg dessutom saknar den luftvärnsförmåga som skulle krävas för att eskortera transporter till ön i en hotfull situation gör inte saken bättre.
Skulle det uppstå en allvarlig kris i Östersjöområdet är risken stor att det utbryter en kapplöpning om ön. Att lämna öppet för en sådan möjlig utveckling skulle både vara bristande solidaritet med våra grannländer och bidra till en ökad instabilitet i vårt närområde.
Ingen kan förutspå framtiden. Det vore ansvarslöst att bortse från att kriser skulle kunna uppstå även i vår del av världen.
Det lägsta trappsteget i att visa solidaritet är att ta ansvar för sitt eget territorium.
För att öka förmågan att försvara svenskt territorium, och för att bidra till stabilitet i vårt närområde, har vi fyra förslag:
l Det måste återskapas en permanent närvaro på Gotland av kvalificerade markstridsförband och dessutom möjligheter att snabbt flytta dit ytterligare resurser, om så skulle krävas. Detta måste övas.
l Det svenska luftvärnet måste både moderniseras och förstärkas för att kunna skydda viktiga delar av vårt territorium och ge våra örlogsfartyg förmågan att uppträda i miljöer där det finns ett lufthot.
l Vi behöver se över vår förmåga att i en krissituation ta emot eventuella utländska förband som kommer till Sverige för att stödja oss, eller våra grannar.
l Utrikesminister Carl Bildt bör ta initiativ till ett stärkt säkerhetspolitiskt samarbete kring Östersjön.
Libyen är en illustration på en solidaritetsaktion. Vi ska erbjuda hjälp både av solidaritetsskäl för Libyens folk och på grund av FN-beslutet, men också för att tydligt demonstrera att vi är villiga att hjälpa till när det behövs – vilket förhoppningsvis också leder till att andra är beredda att hjälpa oss om behovet skulle uppstå.
Den solidaritetsförklaring Sveriges riksdag har fattat beslut om får inte stanna vid bara ord.
Mikael Oscarsson
riksdagsledamot (KD) och försvarspolitisk talesperson
Karlis Neretnieks
f d rektor för Försvarshögskolan
UNT 5/4 2011