När Gunilla Carlsson tillträdde som biståndsminister efter valet 2006 var det många som anade oråd, särskilt i de kretsar som har byggt upp och varit verksamma inom ramen för den svenska politiken för internationell solidaritet och rättvisa.
Det hade bland annat sin förklaring i att Moderaterna – som tog över samtliga tre ministerposter i utrikesdepartementet – alltid har stått litet vid sidan om när det gäller solidaritetsbaserat internationellt engagemang, till exempel under den långa kampen mot apartheid.
Men den nya ministern kom in som en frisk fläkt och slog an en positiv reformiver, som i många avseenden ledde till förbättringar. Den spretiga floran av samarbetsländer bantades ned till en mer hanterlig länderkrets. Insatser till stöd för ökad demokratisering och värnande av mänskliga rättigheter prioriterades upp politiskt.
Under min tid som ambassadör i Zimbabwe kände jag ett starkt stöd från regeringens sida och från Gunilla Carlsson personligen, ett stöd som var viktigt givet ambassadens aktiva verksamhet under en problematisk tid. Ett annat område som har givits ökad uppmärksamhet är svenska insatser inom ramen för den internationella miljö- och klimatpolitiken, där Gunilla Carlssons aktiva engagemang har spelat en positiv roll.
Ändå är det en känsla av sorg och besvikelse som inställer sig vid en sammanvägd bedömning av svensk biståndspolitik, snart sex år efter det att Gunilla Carlsson övertog ansvaret. Engagemanget begränsas allt mer till slagordsmässiga anklagelser mot biståndets aktörer under mantrat om resultat och effektivitet. Detta trots att resultat och effektivitet länge har varit starka ledstjärnor för dem som sysslat med biståndet, till exempel Bo Göransson, som ledde sammanslagningen till det nya Sida i mitten av 90-talet.
När Gunilla Carlsson dömer ut budgetstödet till reformsinnade programländer och i stället förordar finansiering av enkla spiskök till de fattiga visar hon att hon sitter fast i en resultatbubbla som inte leder framåt. I stället för att effektivt bidra till att angripa fattigdomens komplexa orsaker pläderar hon för en återgång till biståndets stenålder.
Speciellt nedslående är det ständiga krypskyttet mot kärnan i biståndets intressentkrets: Sida och de enskilda organisationerna som jobbar med biståndet på fältet. I stället för att aktivt jobba med denna kärna i en dynamisk, konstruktiv och positiv process distanserar sig Gunilla Carlsson från flertalet av dem som borde vara hennes främsta allierade.
I stället för att använda den kompetensen i utformningen av utvecklings- och biståndspolitiken försöker hon detaljstyra Sidas verksamhet genom en medial framtoning riktad mot Sida och genom att ge sig själv uppgifter, som en myndighetschef normalt utövar.
Jag har själv jobbat i och med Sida i drygt fyra decennier och jag har aldrig sett verket så tilltufsat och demoraliserat som nu. Sida har skrämts till tystnad och inaktivitet. Kreativiteten har försvunnit och många lämnar i missmod, både unga och äldre erfarna medarbetare.
Många enskilda organisationer får jobba allt mer i motvind. Tumskruvarna dras åt och resurserna begränsas. Ett stort avbräck är att statliga anslag inte längre får användas till att informera om biståndsbehov och gjorda insatser. Bo Kärres en gång geniala idéer om aktiv informationsspridning har därmed gått i graven.
Under de senaste två åren har jag hört från ganska många människor att det finns en dold agenda, att Gunilla Carlssons egentliga syfte är att köra Sida och biståndet i botten. Jag vill inte tro det själv, men det är allvarligt att sådana tankar finns bland dem som intresserar sig för biståndet.
Det finns en hel del annat att vara sorgsen och besviken över. Flera av det svenska biståndets paradgrenar har nedmonterats under bara några få år. Till exempel har kulturbiståndet – där Sverige länge var en stolt och internationellt respekterad aktör – praktiskt taget upphört, i alla fall som ett dynamiskt instrument i Sidas arsenal.Och stödet till forskning – där Sida och SAREC låg i internationell framkant in på 2000-talet – undermineras genom avskaffandet av en organisatoriskt sammanhållen kompetens inom Sida.
Jordbruk och livsmedelsförsörjning är ett annat centralt område där kompetensen rustas ned inom biståndet. Svenskt utvecklingssamarbete i allmänhet och Sida i synnerhet sågs länge på många håll ute i världen som en förnyare, innovatör och aktör för ett relevant utvecklingsbistånd. Detta byggde framför allt på kunskap om länderna och deras situation.
I dag klagar många över att Sverige har förlorat den kompetensen och rollen. Vi har blivit en i mängden där tjänstemännen i första hand styrs av byråkratiska regler, rapportskrivande och interna uppföljningar, I stället för att ha tid att vara ute i ”verkligheten”. Det är endast i kontakten med verkligheten som ett bra, realistiskt bistånd formas, inte av ideologiska resultatagendor.
En ny diskussion om det svenska biståndet är angelägen. Den behöver inte föras i något nostalgiskt skimmer och syftet är inte att återgå till det som har varit. Vad det handlar om är att vända en negativ utveckling, som demoraliserar alla dem som vill fortsätta att engagera sig för internationell solidaritet, utveckling och rättvisa.
Unga människor är i dag ofta mycket internationellt intresserade och förtjänar därför mer nyanserade stimulanser än förenklade resultatresonemang för att vidmakthålla det internationella engagemanget och stärka Sveriges anseende i världen. Biståndet har ett stort värde också för Sverige.
Var finns mittenpartierna (FP, C och KD) – som alltid tidigare har stått upp för biståndet – i denna diskussion? Och varför är det så tyst från den socialdemokratiska oppositionen?
Sten Rylander
författare och före detta ambassadör i Zimbabwe
UNT 14/4 2012