I dag medverkar jag i en konferens om religion och världspolitik i Uppsala. Initiativet till konferensen från Sveriges utrikespolitiska förbund är lovvärt. Den svenska debatten behöver en ökande medvetenhet om religionens stora politiska inflytande globalt och i vårt Europa.
Endast 17 procent av svenskarna anser att religion spelar stor roll i deras liv. Därmed hamnar Sverige näst längst ner på listan över mest religiösa länder, enligt en färsk internationell undersökning av Gallup. Från svensk horisont är det därför lätt att förringa religioners inflytande på politiska skeenden.
Världens sekularisering är en myt, hävdar den amerikanske sociologen Peter L Berger i sin uppmärksammade bok Religious America, Secular Europe?. Att religionen har stor politisk betydelse i religionsfrihetens hemland USA är ingen nyhet. Mer sällan uppmärksammas att religionen vinner allt mer terräng runt om i världen.
I mars 2009 antog FN:s råd för mänskliga rättigheter, på initiativ av en grupp muslimska länder, en resolution som fördömer kritik av religioner. Katolska kyrkan missionerar framgångsrikt i Afrika. I Sydamerika växer evangeliska frikyrkor. Globalt sett ökar islam snabbast av alla religioner.
Det är bara Västeuropa som har sekulariserats, övriga världen är fortfarande religiös menar Berger. Men hur sekulära är egentligen EU:s medlemsstater? Vi ser flera exempel på krafter som knaprar i kanten på den sekulära staten.
Ungerns premiärminister Viktor Orban vill ha en ny konstitution före påsk och han kommer sannolik att lyckas. Förslaget till konstitution inleds med en nationell bekännelse där det hänvisas till kristendomens betydelse för Ungern. Fostrets rätt till skydd från befruktningsögonblicket och att äktenskapet endast är till för man och kvinna föreslås också skrivas in i grundlagen.
År 2009 kriminaliserade Irland blasfemiska och kränkande uttalanden om religioner. Med blasfemibrott avses uttalanden som är ”grovt kränkande eller förolämpande i relation till ämnen som hålls för heliga av någon religion, och därigenom vållar upprördhet hos ett betydande antal av religionens anhängare”. Som lagen är utformad läggs bevisbördan på den anklagade.
Förra året skrev 50 litauiska parlamentariker under en petition i syfte att stoppa Prideparaden i Vilnius. Den litauiske riksåklagaren drog in demonstrationstillståndet, men i sista stund kunde paraden ändå genomföras, mycket tack vare omfattande kritik från omvärlden. Att säkerställa att Prideparader kan genomföras är ett angeläget stöd för yttrande- och mötesfriheten samt principen om ickediskriminering. Men runt om i Europa möter homo-, bi- och transpersoner fortfarande motstånd. Ofta är kritiken religiöst färgad.
Bilden av Europa som sekulärt kompliceras ytterligare när man tar del av EU-kommissionens senaste Eurobarometer från förra året om vetenskap och teknologi. Det finns tecken på att vidskepligheten sprider sig på vår kontinent.
Rapporten visar exempelvis att det i dag finns fler européer som tror på lyckonummer än som inte gör det. Anmärkningsvärt är att denna siffra har ökat under de senaste åren. Hela 38 procent av EU-medborgarna håller med om påståendet att ”vi förlitar oss för mycket på forskning och inte tillräckligt mycket på tro”. Sex av tio européer tror att vetenskap och forskning kan påverka människors moral på ett negativt sätt.
En studie som uppmärksammades i tidskriften Science för ett par år sedan redovisade att flera europeiska länder har en relativt stor del av befolkningen som är osäker på om evolutionsteorin är sann, eller som till och med hävdar att den är falsk.
Vi behöver en debatt i EU om behovet av en sekulär stat. Vi får aldrig glömma bort att endast ett gediget kunskapssamhälle med kritisk tänkande kommer att klara framtidens utmaningar.
Det är viktigt att i sammanhanget skilja på begreppen sekularisering och sekulär. En sekulär stat innebär att staten inte baserar sina lagar på någon religion utan är neutral i trosfrågor. Sekularisering betyder att religionen förlorar i betydelse för allt fler människor.
Det är min övertygelse att modernitet och religion kan trivas tillsammans, men religionen ska vara en privatsak och inte diktera politiken.
Enligt den senaste Eurobarometern som tar upp religion, så uppger 52 procent av unionens befolkning att de tror på en gud och 27 procent att de är andliga. Genomgående är katolska och ortodoxa länder mer religiösa än protestantiska. Mest religiösa är malteserna som till 97 procent uppger att de är troende. Föga förvånande är äldre EU-medborgare mer religiösa än yngre. Men fortfarande uppger nästan hälften i åldrarna 15–39 år att de tror på en gud.
Det går utmärkt att vara kristen, muslim, jude eller asatroende och samtidigt förespråka en sekulär stat och ett sekulärt rättssystem som inte baseras på Bibeln, Koranen eller andra religiösa skrifter. Religion och andlighet behöver inte stå i ett motsatsförhållande till vetenskap, ett kritiskt tänkande och en sekulär stat.
Europa står inför prövningar och ekonomiska utmaningar. Behovet att försvara den sekulära staten är större än på länge i EU. Det europeiska välståndet kan inte vila på någon annan grund än en kunskapsdriven, konkurrenskraftig ekonomi som bottnar i demokrati. Därför måste tron på övernaturliga fenomen, den bristande tilliten till forskningen och attackerna på den sekulära staten motverkas. Jag hoppas att demokratiska kyrkor och samfund deltar i kampen för att försvara de sekulära värden som utgör fundamentet för unionen.
Lissabonfördraget tydliggör att EU ska respektera den ställning som kyrkor och religiösa samfund har i medlemsländernas nationella lagstiftning. Religioner utgör en självklar del av Europas arv och framtid.
Samtidigt är det angeläget att påminna om att religiösa uppfattningar, precis som andra ideologier och livsåskådningar, måste kunna ifrågasättas. Allt annat är ett kliv tillbaka till den medeltid då Europa bestod av teokratier.
Birgitta Ohlsson
EU- och demokratiminister (FP)
UNT 1/4 2011