Ett år har gått efter jordbävningen och tsunamin som krävde 20 000 liv och orsakade haveri i tre kärnreaktorer i Fukushima. I UNT 29 februari läser vi att den japanska premiärministern vägrade låta energiföretaget Tepcos personal lämna kärnkraftverket där kylningen slutat fungera. Tydligen offrades en grupp anställda för att man skulle slippa utrymma Tokyo med dess tretton miljoner invånare.
Vi försöker föreställa oss hur Fredrik Reinfeldt skulle bära sig åt om kylningen i Forsmark fallerade (som den gjorde för sex år sedan – dock fick man igång den i sista minuten). Skulle han offra ett antal Forsmarkstekniker för att rädda Stockholm – eller Uppsala – från radioaktiv smitta? En hypotetisk fråga? Är det inte just sådana hypotetiska frågor som vi har en skyldighet att ha ett svar på innan det värsta inträffar? Det är ju sådana val som vi aldrig borde behöva ställas inför. Val som storskaliga och farliga tekniker kan försätta oss i.
Översvämningens följder är mycket svåra. De materiella skadorna går dock att hantera med insats av stora belopp och över tid. Det är värre med de radioaktiva skadorna på människor och natur. Den evakuerade zonen runt de tre havererade reaktorerna har två mils radie. Även i områdena utanför den gränsen är strålningen som människorna utsätts för tiotals gånger högre än vad som internationellt anses acceptabelt.
Regeringen höjde gränsen efter olyckan (liksom man här höjde gränsen för säljbart renkött efter Tjernobyl). Alla som kan flyttar ifrån dessa svårt radioaktivt nedsmittade områden. Men alla kan inte. De bor kvar där träd och buskar måste huggas ner och där marken måste befrias från ett tjockt lager jord – högstrålande material som man inte vet var man ska göra av.
De avverkade träden ligger kvar i brötar på uppsamlingsplatserna eller helt enkelt på marken där de fällts. Och geigermätarna, som västerlänningar i heltäckande skyddsdräkter håller upp framför kamerorna, knattrar förtvivlat. Där går oskyddade barn på dagis – sandlådan är inplastad och löven på marken får de inte röra. Det som förut var en liten park med träd och grönska får de inte gå i närheten av.
Det är svårt att få tag i mjölk och överhuvudtaget i ren mat. Ingen vill längre köpa böndernas produkter. I den egna trädgården kan man inte längre vara, om inte jord och växtlighet först skyfflas bort – kanske blir det bara till ett hörn i samma trädgård.
Olyckan i Fukushima saknar motstycke i mänsklig erfarenhet och forskning. När det gäller strålningen i angränsande områden är situationen till och med värre än den var runt Hiroshima och Nagasaki, trots att hela städerna och deras befolkning brann upp. Bomberna detonerades helt enkelt så högt upp i luften att de radioaktiva partiklarna spreds med vindarna ut över kontinenterna. Liknande var förhållandet i Tjernobyl, där den intensiva branden gjorde att merparten av det radioaktiva materialet slungades ut så högt upp att det spreds över jordklotet.
Vi vill naturligtvis tro att en sådan olycka aldrig skulle kunna hända här hos oss. Men Sverige har flera gånger fått kritik för bristande säkerhetskultur och en rad incidenter har redan ägt rum. Senast dammsugaren i Ringhals, som inte alls var ”kvarglömd”. Den blev kvar därför att ansvarsfördelningen var oklar i en situation som uppstod när ett test skulle tidigareläggas för att ägaren inte skulle förlora ett par dagars produktion till en kostnad av några miljoner kronor.
Ekonomiska hänsyn lär också ha legat bakom såväl Tjernobylhaveriet som ett nästan-haveri i Oskarshamn i slutet av 90-talet. Hur sätta upp säkerhetsrutiner som förhindrar att girigheten som drivkraft i vårt ekonomiska system sätter pengar framför människor?
Det värsta av allt är att känna att världen har glömt oss”, säger en av de intervjuade i en ort söder om Fukushima till Ordfront Magasins reporter. Men vi får aldrig glömma – för deras skull och för vår egen.
Gudrun Utas
Eva Linderoth
Gunilla Meurling
Jordens Vänners Uppsalagrupp
UNT 11/3 2012