Riksrevisionen har i en rapport nyligen uttalat stark kritik mot universiteten för att de har betydande ackumulerade forskningsmedel. Som en bidragande faktor utpekar man den olyckliga tendensen hos allt fler forskningsfinansiärer att satsa på stora anslag. Problemet är dock mer fundamentalt än så.
Den grundläggande orsaken till ackumuleringen av forskningsmedel är den kraftiga övergången till projektfinansiering i stället för direkta forskningsanslag till universiteten.
Systemet med kortsiktiga projektanslag innebär att forskarna ständigt måste pussla ihop sina åtaganden. Även om de med stor energi ägnar sig åt en forskningsansökan, måste de vara realister. Sannolikheten för att den inlämnade ansökan ska tilldelas anslag är nämligen mycket låg. Avslagsprocenten för många finansiärer ligger så högt som 80–90 procent. Med sådana framgångsutsikter kan ingen hänga upp sin framtid på enstaka ansökningar. Forskarna tvingas i stället att efter bästa förmåga hoppa mellan redan finansierade forskningsuppgifter, undervisning eller annan försörjning. Därmed är många av de tilltänkta medarbetarna upptagna när forskningsmedlen mot förmodan faller ut.
Problemet förstärks av att forskning kräver specialkompetens. Vem som helst som råkar vara ledig kan inte engageras. Det är därför helt orealistiskt att tro, vilket nu tycks vara en utbredd uppfattning, att anslagsmottagare ska kunna sätta i gång verksamheten omedelbart efter beslut.
De outnyttjade forskningsanslagen har lett till förmaningar att ledningarna för landets universitet och högskolor måste göra något åt saken. Företrädare för dessa har också utfäst sig att åstadkomma förändringar. Problemet är dock att ledningarna inte kan förfoga över de anslag som kommit från forskningsråd och andra projektfinansiärer. De har tilldelats professor A, docent B och universitetslektor C, etcetera för bestämda forskningsuppgifter och kan inte användas av andra för andra ändamål. Verkligheten är att ledningarna för landets universitet och högskolor, till skillnad från vad som skulle vara fallet för en vd i ett aktiebolag, inte kan bestämma över dessa strategiska kassaflöden.
Det är naturligtvis problematiskt att forskningsmedel får vänta på användning vid landets universitet och högskolor. Man kan därför fråga sig hur man skulle kunna förbättra utnyttjandet av projektmedlen. Ett alternativ vore att forskningsfinansiärerna avvaktade med utbetalningen till dess att anslagsmottagaren kan visa att medlen kommer att användas. Men då skulle Riksrevisionen i stället sannolikt klaga på forskningsfinansiärernas outbetalade medel. En lösning skulle i så fall kunna vara att forskningsfinansiärerna fick upprätta balansräkningar där beslutade anslag bokförs som skulder. Detta skulle kunna kombineras med samma slags överbokningsprinciper som flygbolagen tillämpar, det vill säga med kalkylerade risker runt utnyttjandet av beslutade anslag.
Ett bättre, tidigare prövat alternativ vore att återgå till en större andel fakultetsanslag direkt till lärosätena. Det skulle undanröja problemen med de ackumulerade anslagen och dessutom få flera andra positiva effekter.
Genom att reducera tiden för såväl projektansökningar med dåliga odds för framgång och projektbedömningar, skulle forskarna i större utsträckning kunna forska. Visst kan även anställningar i den akademiska världen ta tid. Denna tidsåtgång skulle dock vara begränsad i förhållande till de resurser som i dag läggs ned på forskningsfinansiering genom formulerande och bedömningar av projektansökningar.
En annan positiv effekt av en förändring mot ökade fakultetsanslag och mer av anställningar är att universitet och högskolor skulle förbättra sina möjligheter att rekrytera begåvade unga människor. I dagens situation är det inte förvånande att den akademiska karriären kan tyckas mycket oviss och mindre attraktiv för unga människor. Att under överskådlig tid hoppa mellan kortsiktiga projektfinansieringar är inte något lockande alternativ för dem som erbjuds välavlönade arbeten i näringslivet med fast anställning.
Problemet med de ackumulerade forskningsmedlen bör således inte ses som ett effektivitetsproblem inom universitet och högskolor. Det är ett effektivitetsproblem i den nationella fördelningen av forskningsresurser. Detta problem kan lösas genom att man överger övertron på konkurrens om kortsiktig finansiering och i stället återgår till stabilare och långsiktigare finansieringsformer.
Mot detta anförs ofta att större fakultetsanslag kommer att leda till stagnation i forskningen. Men denna åsikt grundas på dålig insikt om villkoren för dagens forskare.
Få är de organisationer där individerna på samma sätt som vid universiteten utsätts för kontinuerliga prövningar med externa bedömare vid disputationer, docentprövningar, professorsbedömningar etcetera. Forskarna prövas också i ökad utsträckning rörande sin produktivitet och i dessa prövningar duger inte längre opublicerade manuskript eller publiceringar i okända tidskrifter.
Numera har alla trycket på sig att publicera i de främsta tidskrifterna och genom sina publiceringar bli världsberömda genom höga citeringstal. Om detta ska bli möjligt, behövs mer tid för forskning och mindre tid för ansökningar.
Lars Engwall
seniorprofessor i företagsekonomi
Uppsala universitet
Preses Vetenskaps-Societeten i Uppsala
UNT 12/3 2011