I dagarna fyller Genèvekonventionen 60 år och samtidigt högtidlighåller vi den internationella flyktingdagen. Detta skänker oss tillfälle att reflektera över hur livet ser ut för de människor som just nu runt om i världen befinner sig på flykt och har tvingats lämna sina hem, barn, familjer och vänner.
Genèvekonventionen, eller flyktingkonventionen som den också kallas, är ett internationellt bindande avtal som tillkom 1951 för att hjälpa de cirka 1 miljon människor som befann sig i Europa efter det andra världskrigets slut. Avtalet utvidgades 1967 och kom då att utvidgas att inte längre vara begränsat till flyktingar från Europa före 1951. Man hade då konstaterat att världssamfundet inte hade de lagliga verktyg som krävdes för att hjälpa flyktingar i den utsatta situation där de befann sig.
Färsk statistik från UNHCR visar att 15 miljoner människor befinner sig på flykt runt om i världen. Genèvekonventionen ger instrument för att identifiera flyktingskäl och konventionen förbjuder stater att skicka tillbaka människor till länder eller regioner där de riskerar att förföljas eller där deras liv hotas.
Denna vår, som vi kommer att minnas som den arabiska våren, har flyktingars situation kommit oss nära genom de bilder vi alla sett och bär med oss. Bilderna på människorna i nordafrikanska länderna och på den arabiska halvön som i förtvivlan söker efter sina nära och kära, eller som i vanmakt lämnat allt för att söka ett bättre liv bortom krigets fasor, kommer nog att under lång tid leva i våra tankar.
Det är tydligt att de dramatiska omvälvningarna och ett pågående krig mellan civilbefolkningen och de regeringstrogna i bland annat Libyen och Syrien har skapat flyktingströmmar. Men en sak är tydlig: av de nästan 900 000 människor som flytt har bara en liten bråkdel kommit till Europa, tvärt om mot den främlingsfientliga retorik som hörs runt om i EU:s medlemsstater. Ungefär 30 000-40 000 uppges ha kommit till EU, och då främst till den lilla Italienska ön Lampedusa och till Malta. Det stora flertalet har sökt sig till de närmaste grannländerna, framför allt Egypten och Tunisien.
Samtidigt så bör man inte negligera det faktum att de båda öarna Lampedusa och Malta har haft svårt att ta emot så många flyktingar. På Lampedusa har antalet flyktingar tidvis överstigit lokalbefolknings antal och situationen har tydligt visat att när solidariteten sätts på prov så brister medlemsstaternas vilja att hjälpas åt.
Vilka flyktingströmmar kommer vi att se efter att oroligheter i Syrien, Bahrain och Libyen har lagts sig? Vilka medlemsstater kommer då att ställa upp och i solidaritet hjälpa varandra?
EU:s asylsystem har stora brister och när man i vissa stater, som exempelvis i Danmark, talar om att återupprätta gränskontroller, eller att som i Grekland uttrycka en vilja om att bygga en mur, anser jag att vi måste besinna oss. Detta är inte den rätta vägen att gå. Självklart är yttre gränskontroller viktiga för EU, men förtroendet för vårt asylsystem stärks inte genom att skapa gränser mellan medlemsstaterna eller genom att bygga en mur mot omvärlden. Förtroende och tillit till varandras system skapas genom rättssäkerhet och genom att vi alla visar solidaritet gentemot det land som utsätts för extra stor påfrestning eller av andra skäl är särskilt sårbart eller utsatt.
Det är svårt att i dag överblicka vad som kommer att ske i Mellanöstern och i Nordafrika. Om utvecklingen fortsätter att vara lika dramatisk, så kan det leda till att fler människor tvingas fly.
Vi måste alla vara beredda att bistå när det behövs. De allra mest utsatta människorna i världen är allas vårt ansvar och vår hjälp blir mest effektiv när den koordineras. Och vårt stöd kommer att vara mest effektivt när alla parter hjälps åt. Det är detta som Genèvekonventionen hade som intention när den tillkom. Och uppdraget är inte slutfört.
Under de år som förflutit sedan konventionen instiftades har mer än 50 miljoner människor fått skydd genom UNHCR:s försorg. Det ger oss skäl att vara tacksamma över de nya livsmöjligheter som räckts alla dessa, men det ger oss också en anledning att reflektera över allas vårt ansvar för de flyktingar som i dag behöver skydd, här hemma eller någon annanstans i världen.
Cecilia Wikström
Europaparlamentariker (FP)
UNT 20/6 2011