För fem år sedan delade Muhammad Yunus Nobels fredspris med Grameen Bank. Nu är han i blåsväder. Bakom anklagelserna ligger inrikespolitiska motiv i Bangladesh som har kastat en skugga över mikrofinans som företeelse. En norsk dokumentär som visades i Uppdrag granskning försökte framställa mikrofinans i allmänhet och Yunus i synnerhet som suspekt. Dokumentären har senare visat sig vara dåligt underbyggd och de många turerna kring Yunus och Grameen Bank kan man säga mycket om, dock inte här. Det viktiga är att vända fokus mot det stora och växande behovet av mikrofinanstjänster för vanliga människor i fattiga länder. I Sverige tar de flesta för givet att det går att spara och låna pengar och göra säkra betalningar. En del tror att fattiga människor i Afrika inte har samma behov. Men det är en missuppfattning.
För människor som lever på marginalen är det tvärtom livsviktigt att ha de finansiella verktygen för att parera vardagens svårigheter med både sparande och lånande.
Även de som bor i slumområdenas plåtskjul betalar hyra och behöver tjäna pengar för att få mat för dagen. De vill också kunna finansiera barnens skolgång och förbättra sitt boende.
Självklart har också många fattiga människor affärsidéer som de med hjälp av mikrofinansiella tjänster kan förverkliga och på så vis förbättra sin tillvaro. Men alltjämt står många helt utan dessa möjligheter.
Deras behov passar inte in i de vanliga bankernas affärsmodeller. Tyvärr är också alltför få engagerade i att bygga upp finansiella institutioner som är anpassade för deras behov.
En vanlig missuppfattning om mikrofinans är att det alltid handlar om biståndsmedel som ges i form av små lån till fattiga. I Bangladesh har utan tvivel mycket biståndspengar gått till just sådana mikrokrediter, men för mig som arbetat med mikrofinans i 25 års tid är det självklart att lån och sparande måste gå hand i hand. Det är lika viktigt att skapa förutsättningar för tryggt mikrosparande som det är att kunna ge smålån.
Även fattiga människor sparar faktiskt pengar, eftersom många inte har en jämn intäktsström till hushållskassan. Poängen är att det bara är genom att mobilisera lokalt sparkapital som det går att bygga riktig finansiell infrastruktur. Jag tror inte att man gör fattiga människor en tjänst genom att kräva subventioner och bidrag.
Då förstör man marknaden för mikrofinansiella tjänster och sitter kvar med problemet att man aldrig kan ge subventioner till alla behövande i världen. Bara verksamheter som bär sina kostnader och växer är uthålliga och kan erbjuda sina tjänster till många.
Ibland ifrågasätts förtjänsterna av mikrofinans på ett plan som känns främmande för mig: Vilket är mikrofinansinstitutionernas bidrag till att minska fattigdomen i världen? Varför ska fattiga behöva utsätta sig för risken att låna pengar mot ränta? Sådana frågor bortser från det som borde vara självklart, nämligen att alla länder behöver en finansiell sektor som är tillgänglig för vanliga människor, inte bara för de rika.
Det är långtifrån verklighet i dag. Att bygga institutioner som tar hänsyn till de fattigas behov är svårt och kräver långsiktigt engagemang. Fler borde delta i det arbetet.
Som jag ser det kan vi inte sitta med armarna i kors och vänta på att forskare och debattörer ska samla in tillräckligt med fakta och underlag för att kunna enas om exakt hur mikrofinans påverkar fattigdomsbekämpningen i världen. Människorna som det handlar om kan helt enkelt inte vänta.
Bolagen i Mikrofinanshuset investerar och är delägare i flera mikrofinansinstitutioner i Afrika söder om Sahara. Genom den insikt jag har därifrån ser jag vilka behov och möjligheter som finns. Frågor ställs sällan om småskaligt sparande. Däremot uppstår ofta frågor kring räntorna och riskerna förenade med lånen, inte sällan ryckta ur sitt sammanhang. Ett lån på några hundralappar till en kvinna i en by i Niger, ett av världens fattigaste länder, har inte mycket gemensamt med ett lån från en bank i Uppsala.
Från vår horisont kan räntan i Niger te sig hög, men om man sätter sig in i den lokala marknadens förutsättningar och ser helheten i form av sparande, lån och betalningar blir bilden en annan.
Att många fattiga förblir trogna kunder i mikrofinansinstitutioner visar att de värdesätter tjänsterna högt.
Det är min övertygelse att det är nödvändigt att fortsätta arbetet med att bygga finansiell infrastruktur som når alla. För att jobba med dem krävs att mikrofinansinstitutionerna ser kundernas speciella behov och tar hänsyn till deras sårbarhet. På samma sätt är det viktigt att vi som är privata investerare och delägare i mikrofinansinstitutioner agerar på ett ansvarsfullt sätt och med långsiktiga engagemang.
Investeringar i mikrofinans handlar inte om snabba klipp och hög avkastning, utan om att se vår verksamhet i ett större samhällsperspektiv. En genuin vilja att göra vardagen bättre för fattiga människor är den viktigaste drivkraften.
Lars-Olof Hellgren
vd Mikrofinanshuset i Uppsala
UNT 2/5 2011