Nu när vi fått en ny påve känns det kanske lite post festum att prata om det förra påvevalet, det som ledde till utnämningen av Benedictus XVI. Men en av de kandidater som då var på tapeten heter Giacomo Biffi och är kardinal i Bologna.
Biffi är bland annat känd för att ha hävdat att när Antikrist kommer att dyka upp så kommer hen sannolikt vara pacifist, ekumenist, vegetarian och djurrättsaktivist.
Någon kanske tror att denna uppgift är ett skämt, med tanke på kardinalens i sammanhanget så passande namn. Men den som inte tror mig kan konsultera hans bok Memorie e digressioni di un italiano cardinale (Cantagalli, 2010).
Med tanke på den ymniga förekomsten av mer uppenbara uttryck för ondska så kan Biffis bedömning hursomhelst verka förvånande. Men han är inte ensam om att vara provocerad av djurrättsaktivisternas argumentation. Ett skäl till det är förmodligen att om den är giltig så är flertalet av oss delaktiga i ett brott av avsevärda proportioner, och en så skuldbeläggande slutsats kan säkert kännas hotfull för en del.
Mången vegetarian har fått genomlida middagar där de betraktats som levande anklagelser och därvid fått försvara sig mot mer eller mindre dåliga argument av typen: ”Men människor klarar sig inte utan att äta kött!” (falskt) och ”Människor har ju ätit kött i alla tider!” (irrelevant).
Möjligen är det också sådana mekanismer som ligger bakom det snabba avfärdandet av den idé om en köttskatt (på EU-nivå) som luftades i Jordbruksverkets rapport Hållbar köttkonsumtion tidigare i år. Idén stötte på patrull, bland annat i form av skriftställaren Johan Hakelius som i artikeln Köttskatten vid regnbågens slut (Affärsvärlden, 29/1) beskrev den som ett uttryck för en ”statskramande rationalitetskult” som för tankarna till ”Sovjetstaten”.
När man läser Hakelius artikel kan man få intrycket att det han mest av allt är emot är att man använder sitt förnuft när man tar ställning till politiska åtgärder.
”Den stora svenska svagheten”, skriver han, är bland annat att vi sätter ”ett högt värde på det rationella”. Men i botten finns väl en omsorg om den personliga friheten, vilket ju hänvisningen till Sovjet antyder. Det var också den som åberopades av andra motståndare till idén, såsom jordbruksminister Eskil Erlandsson (C).
Samtidigt skulle säkert både Erlandsson och Hakelius gå med på att det i vissa lägen finns skäl att begränsa individernas frihet. Liksom flertalet av oss andra så sympatiserar de säkerligen med någon variant av den princip Torbjörn Egner låter Konstapel Bastian uttrycka i Folk och rövare i Kamomilla stad: ”Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till, men i övrigt får man göra som man vill.”
Konstapel Bastians princip utesluter inte att staten har rätt att lägga sig i vad medborgarna gör, det vill säga när friheten för vissa medför allvarlig skada för andra.
Det är genom att vi ansluter oss till den tanken som vi kan acceptera sådant som rökförbud på krogen. Vi inser helt enkelt att det elände i form av sjukdom och lidande och urholkning av vårdens resurser som rökning ger upphov till väger tyngre än det omak rökarna får göra sig genom att masa sig ut på gatan för att tända sina cigaretter.Och samma typ av argumentation kan alltså användas när det gäller köttskatten, även om vi bortser från djurens intressen.
En mängd studier tyder på att vårt köttätande bidrar till de epidemier av välfärdssjukdomar som vi i dag står inför, och köttproduktionen ligger som bekant bakom en betydande andel av de utsläpp av växthusgaser som riskerar att ödelägga livet för miljontals människor.
Givetvis kan man fråga sig om köttskatt verkligen skulle gagna människor på det sätt en sådan argumentation förutsätter. Kanske skulle skatten inte leda till någon minskning av koldioxidutsläppen. Och kanske är sambandet mellan köttätande och sjukdom inte så starkt som vissa forskare tror. Och så vidare.
Men låt oss då koncentrera oss på de frågorna och lämna fåniga jämförelser med Sovjet därhän. Någon seriös diskussion om dessa frågor hanns emellertid inte med innan förslaget hamnade i papperskorgen.
Så kom igen Jordbruksverket! För fram ert förslag igen, så att vi får chansen att ta ställning till det på ett mer genomtänkt sätt.
Hakelius liknar lite nedlåtande en av tjänstemännen bakom Jordbruksverkets rapport vid en filifjonka. För min del anser jag att det är bättre att lyssna på en eller annan filifjonka än att sluta som dronten Edward, som trampade ihjäl allehanda småknytt för att han hade huvudet bland molnen.
Folke Tersman
professor i praktisk filosofi, Uppsala universitet
författare bl a till boken Tillsammans:
en filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat
UNT 13/4 2013
Fotnot: Filifjonkan och dronten Edward är figurer i Tove Janssons böcker om Mumindalen.