Ingen vill väl att Vasaparken skall bebyggas. Anläggningen är anrik och en tillång för hela staden: omgiven av vackra äldre flerfamiljshus – arkitektritade klenoder, med många olika slag av vackra äldre träd, vars kronor reser sig över nejderna. Så utgör parken en oas vid den osynliga gränsen mellan centrala staden och Luthagen.
Kommunen har i ett genidrag tagit fasta på detta: på ett lika smidigt som smakfullt sätt har det slumrande Biologiska museet väckts till liv och gjorts till nuvarande attraktiva Biotopia. På så sätt har Vasaparken blivit en fixstjärna som drar till sig mängder av Uppsalabor: unga familjer, daghemsbarn, skolklasser, mor- och farföräldrar, fotbollsspelare och andra fritidsidrottare, fikande bokläsare, till och med hussar och mattar som bryr sig om sina hundars fostran.
För närvarande växer Uppsala åt alla håll. Mot söder invaderas gamla industri- och hantverkskvarter av en tät bebyggelse som håller nära kontakt med årummet. Mot norr sveper en gigantisk byggrörelse över hela Börjetull. Vi har bara sett början. Fortsättning följer.
Mitt i området står en arkitektritad klenod som i mångt och mycket påminner om de hus som kantar Vasaparken. Byggnaden omges av en specialutformad park som i mångt och mycket påminner om Vasaparken och som från början var avsedd för pedagogiska ändamål. Seminariet så väl som Seminarieparken skall uppfattas som delar av en och samma levande arkitektoniska enhet.
Uppsala äger ytterst få sådana från den tiden (1910-talet) med, utöver sitt historiska värde, så högt estetiskt värde. Bredvid Vasaparken är Seminarieparken nog den viktigaste. Något att utan blygsamhet framhäva: redan för 100 år sedan betraktades utbildning som ett viktigt ändamål värt att satsa på.
Om kommunen vill kan Seminarieparken för norra stadens nya täta bebyggelse ges samma funktion som Vasaparken för centrala staden och främre Luthagen. Trädgårdsodling i urban miljö är numera ett vanligt förekommande inslag i stora metropolers stadsplanering.
Vad sägs om att Carl von Linnés kommun skulle ta initiativ till att återställa Seminarieparken i ursprungligt skick och skapa den pedagogiska trädgård, som parken en gång var? Där finns en mängd fruktträd och framför allt bördig odlingsjord som den förra markägaren Akademiska hus något lättsinnigt förvandlade till gräsmatta. På så sätt skulle parken med ordnad trädgårdsodling samt väl tilltagna utrymmen för motion och idrott bli den lunga som tusentals nya invånare i norra Uppsalas nya stadsdelar behöver, och länge kommer att behöva.
Det handlar inte om att från ingenting anlägga en ny dyrbar infrastruktur utan om att ta över och utveckla en befintlig sekelgammal sådan. Mer kan uppnås: med relativt begränsade medel kan Seminarieparken omvandlas till en ny Linnéträdgård, ett vackert grönt rum, som skapar intresse långt utanför stadens gränser. Tänk på exempelvis Enköpings parker som årligen besöks av skaror av turister.
En sådan lösning innebär att stora delar av parken ägnas åt olika former av odling och att detta enligt Biotopias modell skulle ske i begränsad del under ledning av utbildad personal. Den nya verksamheten kan med fördel ha sin fasta punkt i f d rektorsvillan.
Som i Paris kan den läggas under både skol- och socialkontoren, alternativt kulturkontoret. Detta skulle samtidigt utgöra en fortsättning av den odlingstradition som för inte så länge sedan fanns i stadsdelen (den angränsande Fyrisvallen).
Överenskommelse tycks råda om Vasaparken: den är mycket viktig och bör inte bebyggas. Med tanke på stadens framväxt och den stora potentialen, främst det stora rekreationsvärdet för det växande antal människor som bor i närheten borde detta i ännu högre grad gälla Seminarieparken.
Beträffande huvudbyggnaden skulle den utan större problem kunna bli det kommunala konstmuseum som en samfälld opinion tycks eftersträva. Men detta är en helt annan fråga.
Michel Barbier
Uppsala
UNT 3/7 2011