I kristdemokratisk ideologi är subsidiaritetsprincipen en grundpelare. Principen är enkel och går ut på att politiska beslut ska fattas så nära medborgarna som praktiskt möjligt. Internationella frågor, som svar på miljöhotet eller regler för fisket i våra gemensamma hav, lämpar sig väl för beslut på EU-nivå, medan beslut om till exempel pensionssystem och barnomsorg bör tas närmare medborgarna, på nationell eller regional nivå.
Kanske har åren av finanskris bidragit till en viss misstänksamhet gentemot EU bland svenskar. Tydligt är åtminstone att flera svenska partier nu drar den slutsatsen, och tror sig kunna locka väljare med förenklad retorik om minskad överstatlighet och byråkrati. Ofta rimmar dock slagorden illa med verkligheten.
"Väljare som är trötta på EU:s byråkrati och klåfingrighet borde rösta på Piratpartiet", manade till exempel Christian Engström (PP) nyligen i en debattartikel, där han uttryckligen försökte fiska EU-negativa väljare från Sverigedemokraterna.
Engströms påstående är högst besynnerligt, för att inte kalla det rent hyckleri. Han röstar i Europaparlamentet nämligen till 97 procent lojalt med den Gröna gruppen, vars politik oftast är helt och hållet okänslig för subsidiaritetsargumentet. Tro för Guds skull inte att piraterna agerar spärrvakt för EU:s inblandning i den nationella politiken. Raka motsatsen har gång på gång bevisats.
Exemplen på detta är många, men det allra färskaste är kanske omröstningen nyligen om "subventionerat boende i Europeiska Unionen". Resolutionen - som icke förvånande författats av Engströms gröna partigruppskollega - tillhör det ur subsidiaritetssynpunkt värsta jag läst under min tid som europaparlamentariker.
I texten dikterades hur medlemsstaterna bör agera beträffande hyresnivåer, nivåer för bostadsbidrag och regler för besittningsrätt och vräkning. EU-länderna anbefalldes bland mycket annat ge skattefinansierat stöd till bostadskooperativ och tillhandahålla subventionerat boende för medelklassfamiljer (!). Övertrampen in på den nationella och kommunala beslutsnivån var fler än man kunde räkna.
Hade man som folkvald den minsta respekt för principen att politiska beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt, rådde det absolut inget tvivel om att rösta emot resolutionen. Ofattbart nog fick den ändå stöd av en knapp majoritet - 51 procent - av ledamöterna.
Bland dem som röstade ja fanns såväl Christian Engström som hans partikollega Amelia Andersdotter, i sällskap av - det ska nämnas - ytterligare nio svenska ledamöter från FP, S, och MP.
Alla väljare, oavsett partipolitiska preferenser, gör klokt i att syna sin representant i Europaparlamentet inför valet i maj 2014. I politiken - liksom i livet - är det handling och inte storvulna paroller som räknas.
Alf Svensson
Europaparlamentariker för Kristdemokraterna
UNT 24/6 2013