I Uppsala tjejjour är det alltid våra joursökande tjejers behov som sätter agendan, deras välmående är alltid vårt mål och hos oss kommer det alltid att vara våra stödsökandes bästa som är det centrala. Men just nu kommer det inte att handla om just dessa unga tjejer, utan om oss allihop. För nu är dagen kommen, nu är det dags för alla att sluta blunda. Dags att sluta förminska tjejernas svårigheter. Dags att ta ansvar i kampen för en bättre värld.
Under förra året hade Uppsala tjejjour kontakt med 459 tjejer, som vände sig till en främmande person bakom en dataskärm för att få råd och stöd. Vi finns till för att hjälpa och vill hjälpa. Men varför gör vi det? Jo för att samhället dagligen väljer att blunda, förminska situationer tjejer befinner sig i och inte tar sitt ansvar. Därför behövs ideella organisationer som vi.
Många av de tjejer som vi möter uttrycker att de känner sig missförstådda, och en hopplöshet inför framtiden genomsyrar ofta samtalen. ”Ingen kommer att tro på min historia” säger de, ”det är ingen idé”. De har tappat tron på världen. Är rädda för att gå till polisen, socialen eller psykiatrin. Känner osäkerhet och oro inför att vända sig till föräldrar eller lärare. ”Det är ingen idé.”
Och är det egentligen så konstigt att de känner så här?
I en intervju i radioprogrammet Eftermiddag i P4 Uppland uttryckte Uppsalapolisens biträdande chef för kriminalavdelningen polisens ståndpunkt gällande barnprostitution: ”Rent allmänt är det ju inte så att vi jobbar aktivt med nåt vi inte känner till”.
Det här resonemanget är ohållbart. Att blunda för ett problems existens betyder inte att det inte finns. Dagens Sverige har ett samhällsklimat där utsatta tjejer blir ifrågasatta och skuldbelagda. Det i kombination med en poliskår som inte vill erkänna en viss typ av brottslighet leder till en omfattande problematik som inte borde få finnas 2014.
Hur tror ni att tjejerna ska våga berätta? Finna mod till att kunna säga ifrån? Hitta hoppet igen?
Varje dag lider unga tjejer. De 459 som tog kontakt med oss är bara en bråkdel. De lider på grund av den värld som tidigare generationer har skapat och som de flesta av oss dagligen väljer att fortsätta befästa.
Folkhälsoinstitutets enkätundersökningar har visat att nästan hälften av alla tjejer i övre tonåren har problem med ångest och oro. Socialstyrelsen har larmat om att självskadebeteende och depressioner blir allt vanligare.
2012 års nationella trygghetsundersökning visade att omkring 15 000 tjejer blivit utsatta för sexualbrott. Ständigt bagatelliseras detta som ”tjejproblem” och samhället distanserar sig på så sätt från situationen.
Ohälsa som drabbar tjejer är inget tjejproblem. Det handlar om folkhälsa. Det handlar om brottslighet när unga tjejer blir utsatta för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Brottslighet där det är den misstänkta som ska bevisa sin oskuld och inte offret. Det finns ingen separat värld som tjejerna själva skapat och som de lider av. Det är allas vår värld.
Vi måste börja investera i dessa tjejer, gjuta in hopp i deras kroppar igen. I dagsläget är det enda vi gör att begränsa deras liv. Det krävs en förändring. Nu är det dags.
Vi måste alla ta vårt ansvar för att bryta den våldskultur och det könsstereotypiska samhälle som vi i dag kastar ut våra unga tjejer i.
Egentligen skulle inte Uppsala tjejjour behöva finnas. I ett ansvarstagande samhälle skulle det räcka med att vi alla fanns till för varandra, att det fanns kärlek för varje människa. Men nu är det inte så. Nu behövs vi och därför finns vi.
Hanna Barnes, gnes Hammarlund, Amanda Joelsson, Karin Tennemar
Uppsala Tjejjour