I Nederländerna har Geert Wilders, ledare för det främlingsfientliga partiet PVV, ställts inför rätta för hatbrottsuttalanden. Wilders har samtidigt lyckats med sin utpressning av de andra borgerliga partierna och fått dem att gå med på ett burkaförbud. Den som en gång släpper in en utpressare kommer inte undan. Frågan är om partierna nästa gång Wilders utövar utpressning står inför samma svåra förslag som den danska borgerliga regeringskoalitionen.
För i Danmark har Dansk Folkepartis inflytande över dansk politik nu nått en gräns. Det resultat samarbetet med regeringen nu får är knappast hållbart i vårt europeiska samarbete och måste få konsekvenser. När den danska regeringen nu diskuterar ett förslag att avskaffa lagen om hets mot folkgrupp och vi samtidigt vet att de danska domstolarna dömt allt mildare i denna fråga, så är det dags att fundera på vilket följder förändringarna det danska samhället måste få.
Liksom i Nederländerna är Dansk Folkpartis metod att genom utpressning tvinga de andra borgerliga partierna att gå med på det ena främlingsfientliga förslaget – och i detta fall rent rasistiska – efter det andra för att stödja regeringen. När partiet har uppnått en framgång går det vidare med ännu mer tuffa förslag. Utpressningen eskaleras steg för steg. På det sättet har Venstre och Konservative målat in sig i ett hörn som de inte kan komma ut ifrån utan att inleda samarbete med andra partier för att nå en majoritet.
Därför är det viktigt att omvärlden reagerar. Om Danmark avskaffar lagen om hets mot folkgrupp är det enda riktiga att utesluta Danmark från EU-samarbetet. Det är det pris Konservative och Venstre måste betala för att upprätthålla makten i det samarbete de har nu.
En uteslutning är logisk med tanke på vad EU-samarbetet historiskt har för bakgrund.
Det danska så kallade ”rasismparagrafen”, paragraf 266b i den danska strafflagen, motsvarar den svenska lagen mot hets mot folkgrupp. Den danska lagen infördes 1939 första gången, då för att skydda judarna mot den danska minoriteten av nazisterna. Det är den lagen Pia Kjærsgaard, Dansk Folkepartis ledare, nu riktat in sig mot som nästa mål. Och hon angriper den från en sida som kan vinna mångas sympatier. Yttrandefriheten.
Men yttrandefriheten har alltid och kommer alltid att vara begränsad. Det är det som gör att den kan leva och vara ohotad. Om yttrandefriheten inte begränsas mot förtal, rasism och barnpornografi så kommer den att självdö.
När länderna i Europa efter andra världskriget började med ett ekonomiskt samarbete var själva kärntanken att undvika fler krig, att stärka de demokratiska länderna i sin uppfattning om alla människors lika värde och att förhindra att rasistiska och högerextrema krafter åter tog makten i länderna. Självklart var tanken även att hålla undan kommunismen från Västeuropa.
De lagar om hets mot folkgrupp, eller motsvarande, som nu finns i de europeiska länderna, anser jag, är en följd av detta och en del i grundstommen i vår idé om Europa. Detta avspeglas också i Lissabonfördragets första paragraf som inleds med ”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter”. I nästa mening konstateras att vårt europeiska samhälle ska kännetecknas av ”mångfald och ”icke-diskriminering”.
Om de stolta orden i Lissabonfördraget ska ha något värde bör Danmark, om den nu föreslagna lagen antas, uteslutas ur EU.
Men en närmare titt på vad som händer i det danska samhället kan vi fråga oss om inte Danmark, redan utan den nya lagen, kvalar in för en europeisk diskussion om brott mot unionens portalparagraf. I tidningarna Skånska Dagbladet och tidningen Gringo kunde vi förra året läsa om skolor som i ren apartheidtradition delat upp klasserna efter etnisk tillhörighet.
Även diskussionerna i Frankrike kring utvisningen av romer är av samma dignitet. Men i detta fall har EU reagerat och inlett en diskussion med Frankrike. Det franska agerandet är allvarligt och stötande, men EU-kommissionens kraftfulla protester bör ha vaccinerat mot fortsatta händelser av denna karaktär, även om den franska stoltheten inte kommer att tillåta att landet ger efter i detta enskilda fall.
Jag menar att det som händer i Danmark är allvarligare. Det handlar för det första om en historiskt viktig princip som har sitt ursprung i själva idén men Europasamarbetet. Det innebär för det andra inte en enskild händelse utan en förändring av lagen som kan komma att gälla för lång tid framöver.
Venstre är i diskussionerna tveksamt till att helt ta bort förbudet medan Konservative är villiga att gå med på förslaget. Jag skulle vilja uppmana Fredrik Reinfeldt att genast resa till Köpenhamn för att samtala med Lene Espersen, Konservatives ledare. Sverige har här som grannland och EU-medlem en viktig roll att vara länken mellan EU och den danska regeringen. Om Fredrik Reinfeldt tydligt kan markera att det Danmark nu gör är att fjärmar sig från de grundläggande ideal på vars grund hela EU-samarbetet vilar.
Nu reagerar också Nordiska rådet mot att Danmark utvisar svenskar, finnar och norrmän som inte kan leva på något annat än socialbidrag. Detta agerande strider mot den nordiska konventionen.
Bakgrunden är givetvis den allmänna hårdare linjen mot icke-danskar som i rättvisas och likhetsprincipen drabbar även svenskar. Vi är lika lite danskar och pakistanier. Det visar att inflytande i samarbetet mellan de borgerliga partierna och Dansk Folkeparti ger effekter på djupet i det danska samhället. Det ger människor med extrema åsikter möjlighet att exponera dessa fritt och agera utan motstånd.
Det finns nu ingen väg tillbaka. Venstre och Konservative kommer att fortsätta sitt samarbete om de får fortsatt förtroende i framtida val. Dansk Folkeparti kommer att komma fram med nya förslag, än mer främlingsfientliga – det är ju partiets livsnerv och överlevnad. Förr eller senare kommer och måste de demokratiska partierna i danska folketinget sätta en gräns. För detta behöver de omvärldens stöd. Ett avskaffade av lagen om hets mot folkgrupp måste vara en gräns för vad ett land kan få göra och fortfarande kalla sig demokratiskt.
Anders Grönvall (S)
Knivsta
UNT 23/10 2010