Det stora målet för alla lobbygrupper i EU är att se till att just deras klientföretag regleras så lite som möjligt. För ledamöter i Europaparlamentet innebär det att vi utsätts för en massa information om hur företagen kan bli snällare. Information som inte nödvändigtvis är sann. Viktiga frågor kopplas bort från varandra, och nu är det medborgarnas privatliv som ska säljas ut med argument om banksäkerhet. Trots att bland andra UNT:s rapportering visat att banksäkerheten bättre åtgärdas i annan lagstiftning, såsom banklagar och konsumenträtt.
Dataskyddsförordningen, som föreslogs av kommissionen i januari 2012, är nu högaktuell i Europaparlamentet. Men skyddet för integriteten och EU-medborgarnas privatliv riskerar att helt lobbas sönder av dåligt informerade industrigrupper och politiker som inte kan stå emot trycket.
Den finansiella sektorn berättar till exempel gärna för Europaparlamentet att de behöver fler, större och mer omfattande undantag för att hindra bedrägerier. De undantag som lagts på bordet är så omfattande att det verkar som om bankerna helst vill göra rättsväsendets arbete själva.
Vad de inte nämner för ledamöterna i parlamentet är att datan de faktiskt behöver, transaktionsdatan, inte omfattas av de lagparagrafer de vill att ledamöterna ska luckra upp. Vidare är det inte dataskyddsförordningen som är den mest lämpliga lagstiftningen att använda om man vill flytta rättsliga kapaciteter från offentliga institutioner till privata. Bankerna berättar inte heller om det som UNT tog upp i sin rapportering om bedrägerier på nätbanker för några månader sedan, nämligen att det finns brister i deras egna lösningar för mjukvara och hårdvara.
Det senare problemet kan antingen åtgärdas genom högre krav på bankerna i hur de utformar sina tjänster och bygger informationssystem, eller genom att förbättra konsumentskyddet. Både politiker och banker kan till exempel se över konsumentkreditlagarna om de vill säkerställa sig om att bankerna ska ha tillräckliga incitament att göra våra transaktioner online pålitliga.
Det finns många anledningar för samhället att vilja ha ett starkt skydd mot bankbedrägerier, och vi bör ställa höga krav på industrin att säkerställa sig om att sådana bedrägerier inte är möjliga. Det är dock ytterst missriktat att försöka åstadkomma detta genom att ge bankerna större rätt till privatpersoners data än vad privatpersonerna har själva. Den föreslagna dataskyddsförordningen innehåller redan möjligheten för privata aktörer att spara data om det behövs för att skydda samhället mot särskilda brott, och det finns inga anledningar att tro att banksektorn skulle vara i större behov av undantag än de som redan tillåts.
Människors rätt att kontrollera sina egna informationsflöden, och ha makt över sina egna identiteter, är en är samhällsbärande rätt i en modern demokrati. Många europeiska länder har både tunga och dystra erfarenheter av vad som händer när man gör avsteg från denna rätt.
Om svenska europaparlamentsledamöter och deras kolleger inte förmår stå emot lobbyns hårda tryck innebär det en stor förändring för alla Europas medborgare, svenskar inte undantagna. Den nya förordningen är en direkt gällande lagtext som gäller lika i alla medlemsstater. Gör vi avkall på våra ideal om dataskydd här kommer det inte att bli något mer dataskydd, varken i Sverige eller någon annanstans.
Det är upp till de svenska ledamöterna i Europaparlamentet, och kanske även svenska regeringen, att se till att den europeiska dataskyddsförordningen klarar av att skydda våra rättigheter. Värnar de demokratin tar de ställning för ett starkt skydd av medborgarnas integritet. Då måste de även våga säga nej till den urholkade och tomma dataskyddsförordning som vissa industrier och företag försöker lobba igenom i Europa.
Amelia Andersdotter
ledamot i Europaparlamentet för Piratpartiet
UNT 20/3 2013